Tenet (2020)

Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.

En amerikansk specialagent får ett specialuppdrag. Forskare har börjat finna kvarlämningar från framtiden, föremål som som beter sig reverserat. Orsak-verkan fungerar på samma sätt som vi är vana vid, förloppet går ”bara” baklänges. Ett tappat föremål ligger på bordet innan du har det i handen och en pistolkula avlossas inte av vapnet, utan fångas upp av det. Forskarens vetenskapliga råd i situationen? ”Don’t try to understand it. Just feel it”.

Men det som oroar samtiden är att i princip allt av det man funnit tycks handla om vapen och krigföring. Är man under attack? Från framtiden? Med framtida kunskap går det förstås att hitta på alla möjliga dumheter i samtiden. Spåren leder vår protagonist och hans brittiske sidekick Neil till den ryske vapenhandlaren Andrej Sator, vilken möjligen har slutit en faustisk överenskommelse som överbryggar tiden. Vägen in till Sator går via hans hunsade och misshandlade fru Kat.

Även om Tenet inte hade kommit från just Christopher Nolans hjärna hade den ändå varit ett hett efterlängtat tillskott på en covid-bantad biorepertoar. Men nu är den till yttermera visso en Nolan-film och även om jag innan titten lyckats hålla mig någorlunda ospoilad hade vissa omdömen ändå läckt igenom filterbubblan. Att den i någon mening skulle handla om tid kändes nästan inte som en spoiler, däremot var jag fullt inställd på att bli så bortkollrad att Inception skulle kännas som ett avsnitt av Teletubbies i jämförelse. Samtidigt hoppades jag förstås att jag skulle bli lika golvad av Tenet som många andra tycks ha blivit.

Så döm om min förvåning när jag efter de 150 minutrarna satt med en upplevelse som gränsade farligt nära det mellanmjölkiga ”helt ok”. Skådismässigt är resultatet lite skiftande – jag tyckte mycket om John David Washington i huvudrollen. Ska Tenet dessutom vara filmen som gör att jag äntligen omvärderar Robert Pattinson (vilken spelar Neil)? Å andra sidan fick jag inte särskilt mycket från Elizabeth Debickis Kat och hennes make Andrej är en i mina ögon väldigt stereotyp rysk olig-skurk. Det mest spännande med honom var att jag genom hela speltiden verkligen inte kunde bestämma mig för om det var Kenneth Branagh eller inte (det var det).

Rent hantverksmässigt finns däremot inte mycket att invända. Allt som kan vara maffigt är maffigt samt lysande understött av Ludwig Göranssons score. Nolan vet banne mig hur han ska regissera tajta kupp-moment och rusande biljakter. Trots att thriller-lika attack- eller kuppsegment förekommer minst 4-5 gånger i Tenet är det lika andlöst spännande varje gång.

Med ett förbehåll: så länge jag inte tänker allt för mycket på innehållet. För min del dras den delen av Tenet med framförallt två stora nackdelar. Ett par av de där andlösa sekvenserna bygger på att Washingtons agent bryr sig obegripligt mycket om Kats väl och ve. Det är till och med så att vissa spänningsmoment i någon mening förlorar denna spänning eftersom de bygger på att agenten ska ta idiotiska beslut av omtanke om Kat. Momenten förlorar alltså i insats. Jag insåg efter ett tag att jag också var fundamentalt ointresserad av den dysfunktionella Sator-familjens relationer (det finns en son med i leken), vilket är lite olyckligt eftersom Tenet lägger en hel del speltid på den detaljen. Särskilt olyckligt som det i sin tur fick in mig på tankespåret att Nolan verkligen inte är superbäst när det kommer till kvinnliga rollfigurer. Debickis Kat blir i någon mening primärt en hjälplös trofé som Branagh och Washington kan alfahannepissa över.

Den andra stora nackdelen blir än mer graverande eftersom den rör Tenets hela raison d’être. Som synes handlar det den här gången om tid, framlänges och baklänges, tillbaka till framtiden och farfarsparadoxer. Det är svårt att uppfatta att Nolan verkligen menar allvar med uppmaningen ”Don’t try to understand it” eftersom han lägger så fruktansvärt mycket tid på att visuellt försöka få publiken att i alla fall ana hur det hänger ihop och hur smart allt är upplagt. Missförstå mig rätt: jag kan uppskatta Nolans utsökt noggranna och välformulerade flödesschema men Tenet ger mig i slutänden enbart en upplevelse av ren mekanik. Den känslan understryks av att vi får se väldigt lite av all den planering , rekrytering och finansiering som de extremt elaborerade kupperna torde kräva. (För min del hade jag hellre sett mer av det och mindre av bråken mellan herr och fru Sator.) Medan Inception, å andra sidan, levererade en tankens flykt och gläntade på förlåten till ett för mig dittills obekant sätt att uppfatta saker och ting. Medan Dunkirk, å tredje sidan, använde tidsbegreppet för ett briljant stycke historieberättande.

Sannolikt beror skillnaden filmerna emellan på att lek med tid och tidsuppfattning faktiskt är ett ganska välbekant fenomen i både film och litteratur. Som en äldre dam med rollator kommenterade efter min visning ”Tja, har man sett lite Star Trek var det inte så mycket nytt” och jag är böjd att hålla med henne. Det jag upplever att Tenet har att komma med är just detta med reverserade händelseförlopp istället för ”vanligt” tidsresande. Som en bild eller metafor för ett sådant händelseförlopp är förstås en palindrom väl vald. Ord som, oavsett om man närmar sig dem framifrån eller bakifrån, ger samma budskap eller slutpunkt. Visst är det trevligt att Nolan plockat upp den uråldriga (redan de gamla grekerna…) Sator-fyrkanten men konceptmässigt måste han ju se sig slagen av exempelvis Dan Brown och ambigrammet i Angels and Demons.

Möjligen tänker sig Nolan ett budskap med sin film som ska motsäga den där iskalla tidsmekaniken. Man får väl anta att Washingtons protagonist under resten av filmens gång lytt forskarens råd och enbart gått på feeling (vilket med lite våld, vilja och vaselin möjligen skulle kunna förklara vissa av hans val). Kan du säga ”Use the force”? Mot slutet får Washington också hävda att utan tillit och tro reduceras människan till en galning. Samt försäkras av Neil att det viktiga är att agera, även om det kan synas som om allt redan är förutbestämt. Den vetskapen får aldrig resultera i handfallenhet och handlingsförlamning.

Nej, att avsluta med lite av en ”jaha”-känsla var det sista jag hade förväntat mig av titten på Tenet. Ärligt talat är jag heller inte särskilt sugen på en omtitt. Möjligen den dag det dyker upp en fan-edit som raderat Sator-familje-relationerna.

Annons