Doctor Dolittle (1998)

alt. titel: Dr. Dolittle

Recensionen nedan publicerades i VästerbottensKuriren i juli 1998

Har vi inte alla någon gång önskat att man skulle kunna tala med djur?? Att få veta vad hundarna skäller om och varför de egentligen sniffar varann därbak. Men precis som när så många andra önskningar går i uppfyllelse är det kanske inte så perfekt som man föreställt sig. Fråga John Dolittle, han vet.

Filmen om mannen som kan tala med djuren bygger, synnerligen löst skall man väl tillägga, på böcker som skrevs i början på 1900-talet av Hugh Lofting. Denna version har hottats upp en smula för att passa 90-talspubliken, men det är fortfarande djuren som står i centrum. Framförallt ett uppnosigt marsvin vid namn Rodney och den förtjusande byrackan Lucky. Och det kan inte hjälpas, men jag är svag för djur. Eftersom djuren har en så pass framträdande roll och Eddie Murphy för en gångs skull håller sig ganska nedtonad så är Dr. Dolittle riktigt hyfsad. Inte så att man skall rusa till biografen för att till intet pris missa detta genidrag, men det är nog inte bortkastade en och en halv timme. Trots de prutt-, kiss- och bajsskämt som tydligen anses legio inom den moderna barnfilmsindustrin. Dessutom vill jag ge distributören en eloge för att för en gångs skull inse det vettiga i att inte dubba en film till oigenkännlighet.

Men eftersom detta också är en amerikansk barnfilm kommer man givetvis inte undan de alltjämt närvarande moralkakorna. Här får vi bland annat lära oss att det är ok att vara ’knäpp’, bara man är sig själv och att det finns viktigare saker än pengar. Att John Dolittle till slut skall göra det rätta och hjälpa de oskyldiga även om han i början tycks vara en smula känslokall är det ingen som helst tvekan om. Och om man sedan vill, kan man ju tolka djuren han hjälper som alla möjliga förtryckta grupper i samhället och då blir det ju väldigt tjusigt. Dessutom kan det ju finnas vissa invändningar mot att förmänskliga djuren på det sätt som görs i filmen och på så sätt förstärka vissa fördomar. Men eftersom man också får lära sig att marsvin kan vara otroligt uppkäftiga och getter gärna vill ha Brad Pitt till husse jämnar det liksom ut sig.

Omtitt 2020:
Efter titten på den usla nyversionen av berättelsen om läkaren som kan prata med djur med Robert Downey Jr. var jag tvungen att ge mig på ett återbesök. Visst var väl ändå Eddie Murphy mycket bättre? Visst var väl ändå allt bättre förr?!

Men nej, tyvärr inte… Inte var det här så mycket att glädjas åt heller. Möjligen kan jag hålla med om att Eddie känns något mindre krystad i sin roll, dels för att man är mer van att se honom i den här typen av filmer, dels för att hans film utspelas i samtiden och därmed slipper dras med den krystade sagostilen.

Marsvinet Rodney 1998 kan kvittas mot ekorren Kevin 2020. I övrigt skulle jag vilja påstå att hur barnslig än den nyare filmen kändes, var den gamla ännu barnsligare. Drakpruttar anno 2020 blev till en fis i motvind i jämförelse med alla animala kroppsexkretioner och väderspänningar man förväntades skratta åt i slutet av 90-talet.

En tvåa är ett alldeles för snällt betyg på den gamla Dolittle-filmen. Ner med dig till 2020 års nivå!

Annons