Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Enligt förlaget Natur & Kultur är Kråkorna ”en grafisk roman för 12-15 år, även om den nog är en upplevelse för såväl äldre som yngre läsare”. Och jag är inte sen på att räcka upp handen och intyga den upplevelsen. Det räcker med första uppslaget som finstämt naglar fast bokens stämning i både ord och bild. Vi får träffa en än så länge namnlös huvudperson som ensam kliver av Värmlandstrafiksbussen mitt i ingenstans. En snabb skiss av en busschaffis som säkert mest gillar bandy och speedway. En huvudperson som kämpat hårt för att bli av med ett ursprung som renderat i mobbning och stryk. En grusväg rakt ut i detta svenska skogs-ingenting.

Hela undre halvan av uppslaget är en perfekt återgivning av en gråmurrigt regntung höstdag, kala träd, elledningsstolpar som lutar lite hit och dit och så några enstaka svarta, flaxande trasor mot de grå molnen. Den uppmärksamme noterar att den tunna, vita texten ”e18” inte är en sidnumrering utan en beteckning, vars betydelse ska komma att avslöjas lite längre fram.

Och så fortsätter det boken igenom. Fagers korthuggna stil funkar förstås alldeles utmärkt i detta kortfattade sammanhang (jag tror att Kråkorna ligger på cirkus 100 sidor totalt). Även ett lite mer fragmentariskt tankespel får här chans till visuellt stöd från post-its eller text i avvikande färg och stil (som exemplet ”e18”). Jag gillar också det enkla faktum att busshållplatsen och hemmanet heter ”Teg” eftersom det dels är anonymt (det finns många olika Teg), dels kan tjäna som både egennamn och substantiv. Substantivet signalerar dessutom något anspråkslöst, andefattigt, krympande och kargt. En åkerlapp, lika stenbevuxen som Karl-Oskar Nilssons.

Men trots att jag alltså är väldigt förtjust i det språkliga tror jag den här gången Fagers text får se sig slagen på fingrarna av Bergtings bilder, ety detta är något så grymt snyggt att jag skulle vilja påstå att Kråkorna borde kunna passa vilken ålder som helst så länge man inte tycker att innehållet blir för läskigt.

Den som kliver av bussen vid Teg är Kim, någonstans mittemellan barn och vuxen. I mina ögon heller inte entydigt vare sig pojke eller flicka vilket jag vågar mig på att tro är ett medvetet val. Det viktiga för Kim är inte hens könstillhörighet, utan den geografiska tillhörigheten eller identiteten. I ett förstapersonsperspektiv rullas så småningom en historia upp som beskriver en uppväxt fylld av skuld och skam. Från farmor och farfar fick en alldeles för envis svärdotter som inte ens pratade svenska på halsen. Från pappa som inte var karl nog att skaffa sig en jänta från byn. Från Kim själv som både gjorde och var fel. Inte barnet som familjen kunde samlas kring, istället en ständig påminnelse om allas misslyckande.

Och det är ett misslyckande som till slut tagit sig fysisk form i Kråkorna som visar sig finnas kvar när Kim kommer tillbaka till farmor och farfars gård. Första gången en av dem dyker upp är i en nattsvart bild där det vagt går att ana en kåpklädd skepnad med fågelkranium och skeletthänder. Jag ska villigt erkänna att det uppslaget gav mig en bättre hoppa till-effekt än jag fått från någon skräckfilm på bra länge. Inte blir det sämre av att det på motsatta sidan finns den där tanketexten som omvandlar den välkända trojkan pappa-mamma-barn, via dumhuvud-mamma-ufo till lik-mamma-jag. En kombination som med lite god vilja också kan läsas som jag-är-lik-mamma.

Bilderna sätter dock en realitet lika bra som de gör de mer fantastiska elementen. I det utkylda huset porträtteras såväl gamla konsumkassar med den välbekanta oändlighetssymbolen (hur länge sedan var det egentligen den försvann?) som ett 70-tals-pojkfotografi med banansadel på cykeln och Tre Kronor-tröja på pojken.

Kråkorna avslutas dock på ett sätt som inte enbart är doom and gloom och elände. Istället handlar slutklämmen om att kunna försonas med sin egen historia (vilket även baksidestexten utlovar, så det var väl kanske ingen slutledning värdig Einstein…). Det är en bok som jag tror att jag kommer att återkomma till flera gånger, absolut för historien och språket men främst för att i lugn och ro kunna insupa illustrationerna välavvägda blandning av känslomässig kraft och elegans. Och för att jag gillar att föreställa mig att det finns en särskild koppling mellan mig och Kråkorna tack vare en välplacerad högerarmstatuering.

Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexet.