alt. titel: Jag kan höra havet, Jeg kan høre havet, Ocean Waves, I Can Hear the Sea
Mer Ghibli-realism! Rikako kommer ny till Taku och Yutakas skola från Tokyo. Alla (särskilt killarna) är förstås fascinerade av storstadstjejen som både kan spela tennis och är bra i skolan. Men Rikako är inte så lätt att komma in på livet och har svårt att få kompisar. Yutaka har från allra första början fallit som en fura för henne men tyvärr (för grabbarnas vänskaps skull) visar Rikako större intresse för Taku.
Det är dock ett ambivalent intresse där hon främst verkar ta kontakt när hon behöver hjälp med något, må det sedan vara för att låna pengar eller få sällskap på en flygresa till Tokyo för att hälsa på sin pappa som bor kvar där.
En tonårs-slice-of-life-film (gjord för TV) och den första hos Ghibli att regisseras av någon annan än Hayao Miyazaki eller Isao Takahata. Jobbet gick istället till den förhållandevis unge Tomomi Mochizuki och var ett försök att dels låta yngre förmågor visa vad de gick för, dels producera film snabbt, billigt och med god kvalitet. Som de flesta vet är det en ekvation som absolut inte går ihop sig, så heller inte i det här fallet – Jag kan höra havet drog över budget vad gäller både tid och ekonomi.
I likhet med Minnen av igår ligger fokus i Jag kan… på en skolvardag, även om Taku, Rikako och Yutaka är äldre än den tioåriga Taeko. Här finns också det återberättande greppet (Taku är på väg till en återträff från Tokyo, där han läser på universitetet) vilket ger det hela ett bitterljuvt nostalgiskimmer. Inte minst eftersom filmen också i mångt och mycket handlar om en slags kärlekshistoria.
Både Taku och Yutaka är som sagt intresserade av Rikako men hon är inte en tjej som är särskilt lätt att tycka om. Jag gissar att filmens syfte var att göra henne nyanserad, att ge en förklaring till hennes distanserade sätt (skilda föräldrar och en ny flickvän till pappa) men jag har svårt att plocka upp något annat än att hon framstår som extremt självisk. Det har något att göra med hur hon exempelvis ber Taku om att få låna en ganska stor summa pengar, trots att hon vet att han jobbat ett helt lov för att tjäna ihop dem, och dessutom verkar ta det för fullkomligt självklart att han ska ge henne lånet.
Därför blir det lite märkligt när filmen samtidigt ber mig att engagera mig i relationerna hon har med på Taku och Yutaka där hon blir lite av ”the one that got away”. Det engagemanget naggas också i kanten av att det hela ibland får tonen av en melodramatisk såpopera, vilket Taku också får kommentera rakt ut i sitt bakåtberättande.
Då finns det andra konflikter som skulle ha varit betydligt intressantare för filmen att dyka ned i. Det återberättande greppet och Rikakos upptäckt att pappan har gått vidare till en ny relation gör också att Jag kan… påminner en hel del om Minnen från igår. Här bjuds vi återigen på grubblerier kring minnen och insikten att livet innebär ständiga förändringar. Återigen har vi också element av stad kontra landsbygd – Rikikos tidigare liv i Tokyo gör henne mystisk och blasé i den förhållandevis mindre staden Kōchi.
Nu har den japanska skolan kanske förändrats lika mycket som den svenska sedan 90-talet men auktoritära bilden som förmedlas i Jag kan… är icke desto mindre fascinerande. Takus hågkomster tar sin utgångspunkt i skolledningens beslut om att ställa in en hett eftertraktad skolresa eftersom skolans betygsresultat blivit att för dåliga i förhållande till andra skolors. Taku och Yutaka lär känna varandra eftersom de är de enda två som vågar kritisera beslutet offentligt och man förstår att det är något oerhört. Alla elevers skolresultat sätts också upp på en stor anslagstavla och det är många som samlas kring den för att se vem som ligger bäst till. Samtidigt är det inte accepterat att, som Rikiko, rubba ”klassharmonin” genom att enbart fokusera på att plugga och strunta i gruppaktiviteter.
Det kanske inte påverkade min upplevelse av filmen i någon större utsträckning, men jag måste erkänna att jag inte alls förstår var den svenska titeln kommer ifrån. Kōchi ligger förvisso vid havet men jag uppfattar inte att det i sig har någon större betydelse för vare sig händelseutveckling eller någon av rollfigurernas personer.
Jag kan… var en helt ok tonårs-slice-of-life men den lyckades inte engagera mig alls lika mycket som Minnen från igår. Jag upplever att jag lärde känna lilla Taeko på ett helt annat sätt än huvudpersonerna i dagens triangeldrama. Det känns inte helt osannolikt att det i alla fall till viss del kan förklaras med att Isao Takahata är en bättre regissör än Tomomi Mochizuki.
Nu har också Filmitch kommit ikapp med tyckandet.
Inte sett.
Påminner en hel del om Minnen av igår men denna gillade jag bättre kanske att jag engagerade mig mer i tonårskärlek än livet på landet. Att denna var 45 minuter kortare kan ha spelat en viss roll…..
Trevlig helg
@Henke: Ingen förlust i min bok
@Filmitch: Jag kan förstå att tonårskärleken kan vara lite mer engagerande än tioåringar och japansk jordbrukspolitisk propaganda 🙂 Inte för min del, dock
Detsamma!
Den svenska titeln kommer väl från originaltiteln, Umi ga kikoeru = Havet hörs. 😉
@Jojjenito: 😀 Jag var kanske onödigt specifik där — alla titlarna hänvisar ju till havet på något sätt och ingen av dem blir mer begriplig för det