Ny månad, nytt tema. Jag döper härmed om augusti anno 2020 till AuGhibli och tar med mina läsare på en resa som sträcker sig från 1979 till 2014 tillsammans med en av världens mest kända animeringsstudios – japanska Ghibli.

När det stod klart att Netflix skulle bjussa på alla Ghiblis filmer, förutom Isao Takahatas Eldflugornas grav från 1988, var det ett tecken så gott som något att jag skulle se till att lappa ihop detta enorma hål i min filmallmänbildning.

Jag har tidigare sett ett antal av studions filmer lite strövis och resultaten har varit varierande. Fina minnen, men inte så mycket mer, av klassikerna Spirited Away och Prinsessan Mononoke. Ljummare intryck av senare produktioner, som Sagan om prinsessan Kaguya. Men nu kunde jag alltså börja från allra första början – bara att tacka och ta emot.

Studion grundades 1985 av filmskaparna Hayao Miyazaki och Isao Takahata, vilka hade arbetat tillsammans sedan 60-talet på bolaget Toei. Ghibli-cash kom i form av förlaget Tokuma och redaktören samt producenten Toshio Suzuki som skulle spela en avgörande roll för många av de kommande produktionerna.

Officiellt är Ghiblis första film Miyazakis Laputa – slottet i himlen från 1986 men Netflix har också inkluderat hans långfilmsdebut och dess uppföljare, det vill säga Slottet i Cagliostro från 1979 och Nausicaä från Vindarnas dal från 1984. Klart de också fick hänga med i tittandet.

Imorgon dag rejsar vi alltså igång med Hayao Miyazakis frejdiga Slottet i Cagliostro för att sedan i tur och ordning beta av alla Ghiblis långfilmer till och med När Marnie var där från 2014. De två första veckorna följer temat bloggens vanliga postningsfrekvens för att därefter jacka upp takten till dagliga inlägg.

Undantaget är som sagt Eldflugornas grav, men den gråtfesten har jag lyckligtvis (i den mån man nu kan kalla en titt på en film som handlar om döende barn för ”lyckligt”) redan sett och skrivit om här. Jag vill också redan nu passa på att varna för att jag sannolikt inte kommer att vara det minsta konsekvent när det gäller filmernas titlar, ibland blir det svenska, ibland blir det engelska och ibland någon slags hemmagjord förkortning. Det enda jag kan garantera är att jag aldrig kommer att använda mig av den japanska originaltiteln.

Vill du få andra synpunkter och insikter än mina (inte sällan radikalt annorlunda) kan jag rekommendera brittiska podden Ghibliotheque med Michael Leader och Jake Cunningham, vilka under kanske 30-40 minuter diskuterar sig igenom Ghiblis samlade filmografi. De är kanske inte världens mest utlevande och spirituella parhästar men innehållet i deras samtal är alltid intressant. Förhoppningsvis kommer AuGhibli på Rörliga bilder och tryckta ord i alla fall inte bli mindre intressant. You’ll be the judge!