Stephanie kan till slut inte hålla sig utan ventilerar sin oro inför alla läsare av hennes populära mamma-blogg. Den här gången handlar det dock inte om hur hon ska klara av att uppfostra femåringen Miles utan en far eller om hon någonsin ska få bort den där fläcken från soffkudden (en riktig mamma vänder inte på den, det är fusk).

Nej, nu är det dags att börja bli orolig på riktigt eftersom Stephanies väninna Emily har varit borta i två dagar. Stephanie skulle ju bara hjälpa till att hämta Emilys son, och Miles kompis, Nicky från skolan men Nickys mamma har fortfarande inte kommit för att hämta honom. Och Stephanie skulle aldrig vara vän med en kvinna som så totalt kan strunta i sin egen son.

Tyvärr kommer inte Emily tillbaka senare heller, hon är puts väck. Stephanie försöker hjälpa Sean, Emilys make och Nickys pappa, så gott det går. Till slut flyttar hon in tillsammans med Sean, det är ju ändå enklare. Och så går det som det går… Men kommer hennes nya relation med maken till hennes försvunna vän att passera obemärkt? Gissa tre gånger.

Paul Feigs film A Simple Favor från 2018, med Anna Kendrick som Stephanie och Blake Lively som Emily, var en så pass trevlig överraskning att jag ovanligt fort (för att vara jag) såg till att lägga vantarna på förlagan. Darcey Bells bok A Simple Favour snappades som synes upp relativt omgående av Hollywood, kanske med viss draghjälp av populariteten hos Gillian Flynns mörka thrillers.

För det är klart att det är svårt att inte dra paralleller mellan Flynns Gone Girl och A Simple Favour, vilket tyvärr är till den senare bokens nackdel. Bägge rör en kvinnas försvinnande, med en berättelse som vrider och vänder sig som en mask på metkroken bland annat tack vare greppet att använda flera berättare.

Men där Gillian Flynn ganska skickligt utnyttjade potentialen med opålitliga berättare för att skapa spänning i sin historia är Darcey Bell allt för mycket pang-på-rödbetan. Vi kan möjligen få ta del av hur Stephanie, Emily eller Sean i boken säger en sak högt men deras förmedlade tankar är alltid dagsens sanning. Ett ytligt, sockersött och perfekt blogginlägg följs omedelbart upp med Stephanies perspektiv som rakt upp och ned berättar hur det aktuella händelseförloppet egentligen utspelade sig. Resultat: spänning=0.

Förbehållet för min del måste förstås bli att detta kanske är en historia som förlorar på att jag tack vare filmen vet hur det slutar. Men om vi ska fortsätta att jämföra Bell med Flynn tycker jag inte heller att den förra lyckas skapa samma dystra stämning som den senare är något av en expert på. Absolut, Bell öser på med förbjudna sexuella lustar men de känns tyvärr forcerade i jämförelse med Flynns motsvarande faiblesse för droger av olika slag.

I det perspektivet tycker jag att filmens manus tog en smart väg genom att göra det hela mer humoristiskt och skruvat. Bells bok är gravallvarlig och Stephanies blogginlägg liknar inga blogginlägg som jag någonsin har läst (om de inte skulle tillhöra en blogg där någon i omgångar försöker skriva en roman). Även i detta gjorde filmen ett smart (om än ganska självklart) val att Stephanie istället ska ha en vlogg. Man kan aldrig få för mycket av Anna Kendricks uppenbarelse.

Hade jag läst A Simple Favour innan jag såg filmen hade jag sannolikt tyckt bättre om den. Men jag hoppas att jag fortfarande hade kunnat se att den är en ganska genomsnittlig thriller.