På förekommen anledning från filmpodden Snacka om film som inkluderade dagens film i sin 2000-films-lineup.

***

Annika är lite svag i huvudet. Mårten är å sin sida lite klen och feg. Därför kompletterar de varandra rätt bra som sommarbarn hos begravningsentreprenören Yngve Johansson i Molkom anno 1958. Såsom man föreställer sig personer i den yrkeskategorin är Yngve en rätt bister figur vars livsmotto är att om man aldrig förväntar sig något, blir man heller aldrig besviken.

Till exempel att Mårten blir ganska besviken när det visar sig att Yngve inte har någon TV eftersom han gärna vill följa Sveriges väg genom fotbolls-VM. Men även om Mårten inte är den modigaste av de modigaste lyckas han ändå tänka lite mer positivt kring både sig själv och Annika jämfört med Yngves utlåtande. I hans ögon är han en lagspelare medan Annika är en diskuskastande solitär.

Men de två föräldralösa barnen ska komma att behöva den andres styrkor även om det inledningsvis kan tyckas vara den handlingskraftiga Annika som drar det största lasset. Faktum är att med undantag för slutet skulle Ulf Malmros Den bästa sommaren lika gärna kunna hetat Handlingskraftiga kvinnor och svaga män (som inte pratar värmländska).

Till att börja med alltså Tommy Mårten och Annika. Hon är en rättfram tjej som fått lära sig av sin fosterfar att hon kan bli hora när hon blir stor för då får man pengar för att kramas. Hon ljuger utan problem om hon tror att det kan göra någon glad och föreslår hiskeliga äventyr för sig själv och kompisen. Medan Mårten som sagt är en harig typ som mer än gärna kryper ned i Annikas säng när åskan går.

Sedan har vi Yngve och lärarinnan fröken Svanström. Hon tycker att det händer alldeles för lite i Molkom och planerar att lämna hålan med första bästa buss där han tycker att den lilla orten är den bästa platsen på jorden. För ett par dagar sedan stod det till exempel i tidningen att det brann i Borås och det låter ju inte så trevligt? Sedan skulle livet i Molkom kanske vara aningens enklare för Yngve om inte den rike Sven skyllt på honom för att hustrun Anna lämnat make och son till sitt öde och flyttat till Stockholm. Annikas framfusiga fråga huruvida Svens fru inte kunde bestämma själv vad hon ville göra landar av förståeliga skäl inte i särskilt god jord.

Malmros filmer rymmer ofta en del charm, parat med en viss melankoli. Och visst finns melankolin även här i form av de båda barnens livsöden samt Yngves glaset-är-halvtomt-livsfilosofi. Men på det stora hela skulle jag säga att Den bästa sommaren nästan överdoserar på charmen eftersom händelseutvecklingen mest av allt påminner om en barnsligt berättad saga, med ett barns icke-existerande krav på realism. Vilket också känns rimligt eftersom det är Mårten och Annikas sommar som står i fokus.

För min del blev det emellertid lite för rart. Kjelle motherfucking Bergqvist gör förvisso en bra rollprestation som den bryske Yngve som ändå (förstås) har hjärtat på rätta stället. Han får till och med alla sin uppenbara oneliners (”Karameller äter man inte för att det är gott, utan för att man har förtjänat dem”) att låta ganska naturliga i sammanhanget. Relationen mellan Rebecka Schejas Annika och Anastasios Soulis Mårten är som sagt rar men kanske inte alltid så välspelad. Och som vanligt i svensk film finns det ett antal biroller som verkligen inte håller måttet. Tyckte man att Mitt liv som hund eller Kådisbellan var lite väl tragiska torde däremot Den bästa sommaren passa perfekt. Alternativt om man vill ha Colin Nutley i en 50-talsoskyldig barnversion.