Nära 700 sidor tunga diktatorsbiografier hör inte till min vanliga sänglektyr. Men när två pålitliga läsare, oberoende av varandra, rekommenderade Cambridgehistorikern Simon Sebag Montefiores Stalin: The Court of the Red Tsar var det bara att ställa sig i givakt. Huvudfokus ligger på utvecklingen efter 1932 och för att inte lämna några luckor har författaren därför också skrivit en volym med titeln Young Stalin.

Det som får utgöra något av en bakgrundsteckning till denne märklige man är hans två giftermål och, inte minst, den brytpunkt som utgjordes av hans andra hustru Nadias självmord den 8 november 1932. Nadia var också mor till barnen Vasilij och Svetlana, elva och sex år vid dödsfallet.

Sebag Montefiore säger i ett förord att syftet med mastodontverket har varit att försöka visa upp en bild av Stalin som går utöver ett simpelt avfärdande av mannen som en ”gåta” eller ”galning”. Författaren har försökt att teckna ett intimare porträtt än så och dessutom sätta in ledaren i ett sammanhang av dels bolsjevism, dels alla de (primärt) män som omgav honom.

I det är titeln förstås välfunnen – även om Stalin tillhörde en ideologi som hatade den hävdvunna aristokratin var han och hans gelikar inte mindre benägna att skapa ett eget hov. Och som inom alla andra hov förekom också här såväl dolda agendor som ryggknivanden och angiveri. Är det något jag tar med mig från denna läsning är det hur mångfacetterat och på hur många olika sätt Sebag Montefiore lyckas beskriva och återge en allt övergripande stämning och kultur av brutalitet och rädsla.

Brutaliteten och våldet kommer naturligtvis inte som någon överraskning i sig men trots det är det svårt att inte bli slagen av de enorma dödssiffror, arresteringar och straffdomar till exempelvis arbetsläger som åtföljer Stalins hovliv. Under 30-talet genomlider det ryska folket bland annat först en förlamande svält och sedan en förfärande utrensning.

Och eftersom vi har att göra med en konspiratoriskt lagd ideologi använde dess ledare samma argument för att både blunda för svälten och motivera utrensningarna. ”Inget ont kan hända i den mest perfekta av arbetarnationer.” Därför ljuger alla som rapporterar en brist på livsmedel. Därför måste alla problem bero på personer som av olika anledningar väljer att konspirera mot och sabotera arbetarnationen, må de sedan vara inhemska kontrarevolutionärer eller spioner för utländsk makt. Tack vare den ideologiska fokuseringen på arbetare råkade särskilt de ryska bönderna illa ut och såg sig tvingade att gå samman i kollektiva kolshoser, trots att förändringen på pappret skulle vara helt frivillig.

En stat som har så nära till våld föder också en hel del rädsla. Idag är det jag som skriver under min företrädares dödsdom, vem är det imorgon som skriver under min? Inom ramen för det hovlika samlivet levde och bodde flera av de mest prominenta familjerna nära varandra och det var förstås svårt för särskilt barnen att hänga med i svängarna. Det säger något om atmosfären och kulturen i ett sällskap när en far i ren panik klipper till sin tonåriga dotter med en biljardkö för att hon vågar sig på att säga emot den store ledaren, en man som tidigare behandlat henne och familjen med välvilja. Men det tycks ha varit en rädsla som splittrade, eftersom flera av familjerna var mer än villiga att exempelvis flytta in i en nyligen ”utflyttad” lägenhet eller dacha som var lite snajdigare än den de för tillfället hade.

Sebag Montefiore lyckas nästan för bra i sitt uppsåt att teckna en detaljerad och komplex bild av Stalin och de runtomkring honom. För en läsare som jag, med så pass dålig koll på de historiska sammanhangen att jag saknar ramar, blir det ibland svårt att navigera i det sovjetiska träsket. Vissa namn fastnar helt enkelt inte och även om det finns en förklarande lista längst fram orkar jag inte bläddra tillbaka till den så ofta som jag skulle behöva. Skam till sägandes lyckas jag egentligen bara greppa deltagarna i den fantastiska satiren The Death of Stalin: Molotov, Malenkov, Beria, Chrusjtjov och Zjukov.

Boken är dock en fascinerande beskrivning av motsägelser – å ena sidan en Stalin som satte en ära i omfattande självstudier, å den andra en man som tvingade sina närmaste att sitta igenom ändlöst spritindränkta middagar som utan undantag resulterade i att de en efter en fick lov att vingla ut och spy i buskarna. Å ena sidan ett gäng som orkestrerade andra världskrigets utgång tillsammans med Storbritannien och USA, å den andra ett gäng som tyckte att det var höjden av humor att tejpa fast lappar med ”Kuken” på varandras ryggar eller krossa övermogna tomater i varandras fickor.

Dessutom är Sebag Montefiore en tillräckligt bra författare för att både skapa en närmast thrillerliknande spänning, lyfta upp den absurda tragikomik som inte sällan grasserade och dessutom ibland hitta fantastiska liknelser. Jag har ingen aning om hur ”the desperate grace of a whippet sealed inside a blancmange” ser ut, men jag älskar att Sebag Montefiore formulerat frasen.

I slutänden tvingas jag dock erkänna att jag inte är kvinna nog att uppskatta författarens alla ansträngningar till dess fulla värde. Stalin är en intressant, spännande och skrämmande bok men som helhet blir den mig övermäktig och efter avslutad läsning känns det inte som om jag lyckats greppa allt det som Sebag Montefiore velat visa på och förklara.