Akademikern, poeten och författaren Ester Nilsson har satt sig före att skärskåda verkligheten och försöka beskriva det hon ser, så andra också ser det. I denna strävan är hon, i uppdragsgivarens ögon, väl skickad att hålla ett insiktsfullt och intellektuellt föredrag om den hyllade videokonstnären Hugo Rask.

Ester lägger inte bara ned sin själ i föredragsarbetet, utan också sitt hjärta i föredragets objekt. Innan hon ens har träffat Rask är hon lika passionerat som hjälplöst förälskad. Möjligen bara i bilden av honom såsom han framställs eller vill framställa sig själv. Men det är icke desto mindre en glöd som förvandlas till uppflammande hetta när konstnären själv både är närvarande vid föredraget och berömmer henne för de kloka analyserna.

Vad Rask själv känner är svårare att sätta fingret på men efter ett par ytterligare utbyten är det uppenbart att han i alla fall trivs i den unga kvinnans sällskap och sannolikt även njuter av hennes uppmärksamhet. De messar ivrigt, samtalar och dricker vin långt in på nätterna medan Esters pojkvän inte törs konfrontera sin käresta av rädsla för vad han ska få höra.

Det pratades ju en hel del om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande när boken kom, inte minst efter att den även kammade hem ett Augustpris i skönlitteraturklassen. Av någon anledning fick jag för mig att den skulle vara tung och jobbig att läsa. Dessutom är kärleksromaner inte riktigt min grej. Men hur det nu än var med den saken trillade den in i ljudboksappen och de fem upplästa timmarna slut i ett huj.

För som undertiteln påpekar är Egenmäktigt förfarande inte en kärleksroman, utan en roman om kärlek. Det är en bok som närstuderar och analyserar en relation snarare än kärlek i sig. I det tycker jag att Andersson lyckas med att både beskriva en enskild situation och samtidigt göra den generell. Egenmäktigt förfarande handlar om både en platonsk idé och dess skuggbild, manifesterad i Esters och Hugos förhållande.

I vad mån det nu är ett förhållande. Förutom att balansera detta med det specifika å ena sidan och det generella å den andra lyckas Andersson nämligen också att balansera Esters häftiga och (låt oss vara brutalt ärliga här) närmast svagsinta känsloliv med en exakthet och klarhet i språket. Det gör i sin tur att jag som läsare å ena sidan kan identifiera mig med hennes hopplösa försök att tolka varje yttrande, varje ögonkast som en bekräftelse på att Hugo uppfattar djupet och allvaret i deras relation på samma sätt som hon själv gör.

Samtidigt som jag å den andra sidan liksom på distans kan se och förstå mycket av det som vare sig Ester eller Hugo inte förmår eller vill uppfatta. Som exempelvis att det nonchalant utslängda ”Vi kan väl ses när du kommer hem” är ett avfärdande, inte ett löfte om ett möte. Eller hur han avancerar och blir tillmötesgående i samma sekund som han uppfattar att hon retirerar.

Språket är alltså träffsäkert, noggrant och välformulerat oavsett om det gäller relationen i centrum eller årstidernas växlingar. Ibland blir dock det hela lite väl mycket av resonerande samtal och benande i filosofiska eller moraliska spetsfundigheter som blir så pass intrikata att jag tappar bort om och i så fall hur de säger något om förhållandet mellan Ester och Hugo.

Romanens själva grund uppfattar jag dock handlar om makt. Det är i alla fall en ständigt pågående diskussion, både inom Ester själv men också mellan henne och Hugo eller mellan henne och ”väninnekören” (för övrigt ett exempel på dessa pricksäkra uttryck). Hon upplever att hon befinner sig i ett tillstånd av ständig vanmakt i förhållande till Hugo. Eftersom det alltid är hon som vill mest och det därmed är hans likgiltighet, alternativt eventuella intresse, som sätter ramarna. Hon fattar posto vid telefonen klockan fem efter ett halvt löfte om att ”ses ikväll” och rusar sedan med blodsmak i munnen till bussen när han behagar höra av sig vid midnatt. Men samtidigt finns här också glimtar av hur Ester står i exakt motsatt förhållande när det gäller relationen som tar slut på grund av hennes förälskelse i Hugo. I den relationen är det hon som har makten men mer eller mindre medvetet väljer att inte se den ojämlikheten när det passar henne.

Men det är inte bara Lena Anderssons huvudperson som skoningslöst läggs under luppen, även Hugo Rask får sig en släng av sleven. Det står snart klart att denne upphöjde kulturman, som blivit hyllad för både sin moral och sitt patos, bara är intresserad av makt när den kan diskuteras i så generella termer att han aldrig behöver konfrontera den i sitt vardagsliv. Han vill utforska Sanningen i egenskap som konstnär, men aldrig möta den som privatperson.

Hugo Rask är mer intresserad av att argumentera och ifrågasätta än att förstå, särskilt när det gäller enskilda människor. Särskilt när det gäller Ester. I ett av deras första samtal sätter Andersson ofelbart fingret i vad som snart ska komma att vara ett öppet sår: ”Ingen av dem var egentligen intresserad av henne. Båda var de intresserade av honom”.

Rask tar alltid minsta motståndets väg när det gäller det mellanmänskliga, trots allt han påstår sig vilja ta itu med som Seriös Konstnär. I sin relation till andra ser han enbart den kortsiktiga vinsten, hur imaginär den än må vara. Han väljer alltid den omedelbara sockerkicken, utan en tanke på framtida kariesangrepp eller kilon. Kanske eftersom han hittills oftast lyckats undslippa dem. Varför ska han ha ett förhållande med någon annan om det innebär att hen blir arg på honom? Och varför skulle man vara ärlig om simultana förhållanden? Det skulle ju kanske innebära att man måste göra slut. Usch, så besvärligt!

Egenmäktigt förfarande var både bättre och roligare än jag hade vågat hoppas på. Så pass att jag till och med känner mig lite nyfiken på att läsa mer av Lena Andersson.

Bonus: Utan personligt ansvar (2014)

Och där fick jag för min nyfikenhet. Knappt en fjärdedel in i uppföljaren till Egenmäktigt förfarande är jag redan hjärtligt trött på Esters nya, men lika hopplösa, förälskelse i skådespelaren Olof Sten. Tillika gift med Ebba. Det är faktiskt så att jag på allvar börjar ifrågasätta kvinnans mentala hälsa eftersom hon ännu en gång tycks vara beredd att offra allt vad självständighet och värdighet heter i en relation med ännu en man som enbart är rädd för att förlora en älskarinna som han egentligen inte vill ha.