Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

True Detective (2014-2015, 2 säsonger och 16 avsnitt)

Första säsongen har jag redan skrivit en text om. Till slut tog jag mig också fram till den utskällda säsong 2, vilken eventuellt blev ett tydligt bevis för att det inte är så dumt att vänta in saker och ting. Jag såg säsong ett efter alla hyllningar och blev därmed sannolikt inte riktigt lika tagen av den som många andra. Sedan dröjde det ett bra tag innan jag såg säsong två och hade därmed egentligen inga som helst förväntningar på den.

Jag kan förstå att de som ivrigt gått och räknat dagarna efter skilsmässan från snubbarna i säsong ett blev besvikna på säsong två. Anslaget och stämningen är nämligen väldigt olika mellan de två olika säsongerna – där ettan körde hårt på mystiska sekter, halvkvädna löften om något övernaturligt i botten och svettig sydstatsgotik hade tvåan redan från början en ännu svartare stämning och gråkall urban gotik. Eftersom jag under titten på tvåan av en slump läste en kurs om gotiska inslag i böcker och film var det ibland nästan skrattretande hur många markörer som gick att checka av i det avseendet.

Säsong två startar i en fullkomligt tröstlös stämning och tar sig liksom aldrig upp ur den avgrunden. Jag var nog lite mer beredd på den här känslan och tyckte därför att säsongen var en helt ok hårdkokt kriminalhistoria. Välskriven, om än onödigt intrikat, och hyfsat välspelad, även om Taylor Kitsch närvaro gjorde varken till eller från. De åtta avsnitten var inga större problem att klämma mer eller mindre i en sittning.

Någon gång ska jag väl komma fram till säsong tre också, tänker jag mig. Slow and steady wins the race…

Manhunt: Unabomber (2017, 1 säsong och 8 avsnitt)

Jag är inte särskilt fångad av true crime-vågen men tycker heller inte att det är direkt ospännande. Här var det väldigt intressant att få någon slags bild av arbetet bakom inringandet av Unabombaren på 90-talet. Samtidigt gör manuset och Paul Bettany ett bra jobb för att skapa en viss förståelse för Ted Kaczynski. Han blir inget monster. Däremot är kanske inte Sam Worthington den mest spännande av skådisar men han gör inte bort sig. Samtidigt kan jag ha full förståelse för de FBI-agenter som tycker att just Jim Fitzgerald får en oproportionerligt stor roll i sammanhanget, särskilt med tanke på att detta var FBI:s mest omfattande utredning någonsin. Det var liksom andra personer som också var med och bidrog. Men på det hela taget välproducerat, spännande och intressant. Klart värt att lägga 8 avsnitt på (2020 släpptes en andra säsong om jakten på Atlantaolympiadbombaren).

Locke & Key (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)

Eftersom jag börjat läsa in mig på Joe Hill och Gabriel Rodriguez seriealbum Locke & Key, där jag gillar både stil och innehåll, kändes det givet att ge TV-serien ett försök när den nu dök upp på Netflix. På det hela taget tycker jag att den förvaltar sitt arv helt ok även om känslan är ganska annorlunda jämfört med albumen.

Trots tunga ämnen som döda föräldrar och ondsinta väsen upplever jag TV-versionen som klart lättsammare. Den är inte alls lika bister eller lika skräckig. Inte alls lika maffig och djupgående, utan smalare och ytligare. Mer tonårsdrama à la Dawson’s Creek eller The OC och mindre ”riktig” tragik. Det handlar sannolikt om både att skådisarna ofta håller en ganska skämtsam ton sinsemellan, särskilt syskonen Tyler, Kinsey och Bode (spelade av Connor Jessup, Emilia Jones och Jackson Robert Scott), och att att serien är mer ”städad” än albumen. Exempelvis är mamma Ninas (spelad av Darby Stanchfield) alkoholproblem betydligt kortvarigare och inte lika missbruksosande, även om det hintas om en mer problematisk period som ligger längre bak i tiden.

Serien kör en flera parallella handlingar medan albumen tar en sak i taget och jag tycker bägge varianterna funkar i sin kontext. Det som är synd är att serien låter det gå vääääldigt snabbt på slutet med ett par ologiska genvägar. Men på det hela taget är det en helt ok adaption även om den i hastigheten gör upplägget avsevärt mycket simplare än Hills intrikata manus. På ett sätt gör man nog bäst i att försöka hålla album och serie i så pass separata boxar som det bara är möjligt. Serien lyckas dock få till både lite skräck-vibbar och fantasy-stämning (nota bene: den skimrande spök-Bode kanske inte var min största favorit i persongalleriet). Den annorlunda stämningen signaleras också genom att orten Lovecraft fått byta namn till Matheson – men det kan absolut vara dags att ge lite cred till en annan skräckmästare.