Anna Karenina (1878)

”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Ett klassiskt citat som Lev/Leo Tolstoj väljer att öppna upp sin mastodontroman Anna Karenina med. Kanske är det också därför romanen i mycket högre utsträckning kommer att handla om olyckliga eller problematiska relationer än helt friktionsfria sådana? För vari ligger spänningen och intresset där man inte möter något som helst motstånd?

Man ska dock inte lura sig med att Anna Karenina är en enkel, men melodramatisk, relationsroman. Inte för att jag själv vare sig uppskattade eller hängde med i allt som den ryske författaren pressat in i sin bok men jag kan inte annat än bli imponerad av bredden som den spänner över.

Ramverket är dock förhållandevis enkelt, i den mån mänskliga relationer kan vara enkla. Särskilt som de hela tiden måste förhålla sig till ett omgivande samhälle som i sig också sätter upp mer eller mindre rigida strukturer.

Den unga furstinnan Jekaterina Aleksandrovna Sjtjerbatskaja (kallad Kitty) uppvaktas ivrigt men blygt och försiktigt av Konstantin Levin. Inte så konstigt kanske att Kitty är avsevärt mer trakterad av uppmärksamheten från den tjusige greven Aleksej Kirillovitj Vronskij. Faktiskt är hon så hopplöst kär att hon avböjer Levins uppriktiga frieri i spänd förväntan att Vronskij ska ge henne samma erbjudande.

Och kanske hade han gjort det om det inte vore för att han en dag stöter på den förtrollande vackra (men höggradigt gifta) furstinnan Anna Arkadjevna Karenina. Hon är i sin tur svägerska till Kittys syster Darja Aleksandrovna Oblonskaja (Dolly), som alltså är gift med Annas bror furst Stepan Arkadjevitj Oblonskij. Vid en stor bal dansar Anna och Vronskij en eldig mazurka tillsammans medan Kitty står och grämer sig i kulisserna.

Anna återvänder så småningom från Moskva till Sankt Petersburg, hem till maken Aleksej Aleksandrovitj Karenin och sonen Sergej. Men det liv som tidigare framstått som åtminstone fullt tillräckligt har nu förvandlats till aska. Även Vronskij befinner sig i Sankt Petersburg och de två inleder en lika dödsdömd som obönhörlig romans. Samtidigt som Kitty, till sin familjs stora oro, blivit sjuk av besvikelse och förnedring över att Vronskijs förkastat hennes kärlek till förmån för Annas.

Men detta är alltså bara själva upptakten, del ett och två av totalt åtta, till allt det som Tolstoj har att bjuda på. Historien som sådan, med fokus på såväl försmådd kärlek och utomäktenskapliga affärer (furst Stepan är notoriskt otrogen mot Dolly), känns igen från flera andra sena 1800-talsförfattare, exempelvis Dickens och Flaubert. Men Tolstoj slår hela tiden min förväntan på fingrarna i flera avseenden.

Dels blir kärleksrelationerna aldrig, i författarens beskrivning av dem, lika storvulna eller dramatiska som jag är van vid. Tolstoj väljer ofta istället att, oerhört detaljerat, beskriva många scener vars händelser i sig inte har någon som helst betydelse för den övergripande historien om Anna och Vronskij.

Dels tar Tolstoj i dessa ”aparta” scener ofta chansen att sväva ut i antingen miljöbeskrivningar, psykologiska porträtt eller samtal om religion, ekonomi eller politik. Av allt detta är det föga förvånande samtalen som jag har svårast att upprätthålla intresset inför. Miljöbeskrivningarna ger fina intryck från både stad och land, skillnaderna mellan Moskva å ena sidan och Sankt Petersburg å den andra samt Levins lantligt belägna gods å den tredje. Och ju mer jag tänker på de små porträtten som ligger strösslande här och var, desto mer imponerad blir jag av Tolstojs förmåga att spegla så många olika personligheter. Jag som läsare får en chans att glänta på förlåten hos såväl Dolly och Annas son Sergej, som anonyma kuskar och, vid ett tillfälle, till och med Levins gamla jakttik Laska.

Det som gör att Tolstoj känns betydligt mer modern än exempelvis Dickens är att han bland annat med de här miniporträtten avhåller sig från att skriva en moralisk berättelse. Det är det omgivande Sankt Petersburg, eller Vronskijs mor, som fäller sin hårda dom över Anna och hennes beteende, inte författaren själv. Han dyker istället in i hennes huvud och lyckas ge oss en bild av hennes turbulenta och motsägelsefulla känsloliv (även om det per automatik inte alltid innebär att vi förstår varför hon gör som hon gör).

Använder han sig av symbolik gör han det i så fall så pass subtilt att jag i princip inte uppfattar det alls. Enda gången som jag upplever att jag kunde dra en ganska övertydlig parallell mellan det som händer i det lilla och den övergripande historien är när Vronskij i ett desperat försök att vinna en hästkapplöpning istället lyckas bryta ryggen på sitt sto över sista hindret.

Anna Karenina var inte en helt oäven bekantskap även om jag måste erkänna att det är tveksamt om jag tagit mig igenom verket utan ljudbokshjälp. Jag vet heller inte om jag är så värst sugen på en omläsning för att se om jag kan uppskatta romanen mer en andra gång. Däremot känns det som om Tolstoj är en författare som i nuläget tilltalar mig mer än landsmannen Dostojevskij. Kanske jag skulle ge mig på Krig och fred också?

Annons