”I have a purpose, I assure you”.

Jomen visst fyller den kåpklädde kryptväktaren en funktion. En efter en får hans ofrivilliga gäster se vilka amoraliska personer de är och vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Joanne mördar sin dotters far i kallt blod medan den lilla ligger på övervåningen i spänd förväntan – det är jul och tomten ska komma! Carl överger hustru och barn för att rymma med älskarinnan Susan. Far och son Elliott ”tar hand om” den vänligen grannen Grimsdyke eftersom de anser att hans nedgångna hus drar ned fastighetspriserna i grannskapet. Äkta paret Ralph och Enid är i stort behov av några önskningar, men hur kommer den kinesiska statyn egentligen att uppfylla dem? Och slutligen får den hårdhjärtade major Rogers läxan han förtjänar.

Fjärde episodfilmen från Amicus! Tales From the Crypt är dock den sista jag samlat på mig och saknar därför tittningar på Torture Garden (1967), Vault of Horror (1973, kallas ibland Tales From the Crypt II) och From Beyond the Grave (1974).

Om titeln låter välbekant är det inte säkert att den igenkänningen kommer från just Amicus-filmen. En av Amicus grundare, Milton Subotsky, älskade tydligen EC Comics klassiska skräckserier från 50-talet med namn som The Crypt of Terror, Tales from the Crypt, Vault of Horror och Haunt of Fear. Det har efter denna film också producerats en TV-serie (1989-96).

I TV-serien introduceras den ”Crypt Keeper” som kanske känns mer välbekant för en modern publik (i den mån de här referenserna är välbekanta för någon i dagens samhälle), alltså en kacklande och halvruttnande uppenbarelse som drar lökiga ordvitsar. Filmens version är betydligt mer sober och allvarsam, med all den gravitas som endast en brittisk Shakespeare-skådis kan ge en roll. I det här fallet Ralph Richardson, vilken kanske känns igen från filmer som Dr. Zhivago och Time Bandits. Jag tycker han är bra som en olycksbådande och, icke minst, oförsonlig budbärare.

Däremot saknar jag Asylums saftigare ramhistoria, för här är den biten verkligen hyvlad ned till kärnan. Det är Milton Subotsky själv som skrivit ”manus” och det tycks som om han inte fort nog kan hasta fram och vidare till de olika historierna med sina klassiska slutliga-vändnings-grepp. I det avseendet tycker jag att det som drabbar dels den otrogne Carl, dels de önske-oförsiktiga Ralph och Enid är bäst eftersom det antingen är överraskande eller också ganska gruvligt.

Kanske för att historierna inte är nyskrivna, utan kunnat plockas som russinen ur kakan, är helheten emellertid jämnare än Asylum. Alla episoderna har åtminstone en scen eller en händelseutveckling som är värd att minnas när kryptväktaren väl uttalat sin dom över de samvetslösa. Det är stabilt, helt enkelt. Att det sedan ibland går lite snabbt och filmen tar en del förenklande genvägar för att få ihop det får man ta i sammanhanget. Det är ju liksom hela förutsättningen för berättandet.

Det märks att Tales From The Crypt och Asylum spelats in mer eller mindre parallellt. Upptakterna är nästan exakt likadana med sin olycksbådande klassisk musik (Bachs Toccata Fuga i D-moll i första fallet och Musorgskijs En natt på Blåkulla i det senare). Tales From the Crypt gör stämningen ännu tydligare genom att dessutom låta kameran panorera över otaliga kyrkogårdar med gravstenar och kryptor. Via den första episoden i Tales From the Crypt skulle man också kunna tänka sig att filmerna länkas ihop genom att innehålla ett ”hospital for the criminally insane”.

Och banne mig om inte Elmridge Home for the Blind som major Rogers blir föreståndare för är till förvillelse likt mentalsjukhuset Dunsmoor. I just det fallet delar filmerna också på skådespelaren Patrick Magee som återigen gör en bra prestation. Vi återser också Peter Cushing, den här gången som Elliott-familjens olycklige granne i en för honom lite ovanlig roll. Offret istället för förövaren eller hjälten. Kanske lägger jag in för mycket i det faktum att det är just Cushing men jag tycker nog att han lyckas ge sin oförarglige lille man, som fullkomligt desintegreras av sina fiender, en melankolisk skörhet som gör att man tittar till lite extra under just den episoden.