Ytterligare ett av de där TV-seriefenomenen där i alla fall inte jag hade den minsta aning om att det låg en bok i botten. Så när tillfälle uppstod i bibliotekets ljudboksapp högg jag som en kobra trots att den medförde en lyssning i svensk översättning.

Det är inte det att Francis Urquhart saknar makt, långt därifrån. Han är det styrande (konservativa) partiets Chief Whip (en position som inte verkar ha någon direkt motsvarighet i svensk politik), i allt väsentligt en slags enväldig hemlig polis som ser till att upprätthålla både anseende och partilinje hos partiets ministrar. I den rollen arbetar han nära premiärministern och känner till snart sagt allas smutsiga byk. Det är ju han som tvättar den.

Men i likhet med så många andra muskelväktare före honom har Francis Urquhart tröttnat på att inte ses som lika fin som de han är satt att övervaka. Partiet fruktar honom men lyssnar inte på hans råd i ärenden som inte direkt rör hans ansvarsområden. När premiärministern Henry Collingridge snäser av honom under en valnatt då partiet ser ut att gå mot sin minsta segermarginal på två årtionden är måttet rågat för Urquhart.

Han vet att han är ämnad för något större än att vara en grå eminens som verkar i kulisserna. Nu är det dags att spänna de politiska musklerna till det yttersta och börja använda sig av en del av de där smutsiga hemligheterna som han suttit på under så många år.

Michael Dobbs House of Cards är den sortens thriller som kastar läsaren rakt in i vardagslivet för flera av de olika medspelarna som vi så småningom ska komma att känna betydligt bättre. Inledningsvis är det dock lite förvirrande med denna spärreld av namn och relationer, lätt att tappa bort sig (särskilt om man lyssnar med hjärnan halvt om halvt fokuserad på att välja dagens lunch).

Men det går ändå ganska snabbt att hitta fotfäste i boken eftersom Dobbs har valt att starta sin historia på en dag som knappast är vardag för de inblandade. Storbritannien har gått till val och nu väntar flera olika inblandade på flera olika platser på valresultatet. Det är en väntan och en stämning som Dobbs själv sannolikt är välbekant med, med tanke på att han i olika roller arbetade under Margaret Thatcher mellan 1977 och 1987. Han ansågs under den här perioden ha varit en tillräckligt skicklig (och hänsynslös?) politisk spelare för att förtjäna epitetet ”Westminster’s baby-faced hit man”.

Därför är det kanske heller inte så förvånande att Henry Collingridge fått vara Thatchers fiktiva efterträdare och att flera av romanens personer med en viss tillförsikt kan slänga ur sig personliga referenser till både Margaret och maken Dennis.

House of Cards kärna är makt och inflytande och vad särskilt en man är beredd att göra för att nå dit. Det intressanta med Francis Urquhart är att han som sagt egentligen redan har makt i sin roll som Chief Whip men att det inte är nog. Han vill dessutom ha något slags offentligt erkännande av och respekt för sin skicklighet och skarpsinne. Han vill få en chans att själv bestämma över vad som är bäst för partiet och landet, inte bara råda andra hur det ska göras. Att spåra Dobbs teman bakår i litteraturhistorien till exempelvis Shakespeare känns inte alltför långsökt, Urquhart har som synes fått låna drag av såväl Macbeth som Iago.

Efter att ha hetslyssnat på ett gäng ”vanliga” thrillers var det faktiskt ganska trevligt att ägna sig åt en politisk dito där det stora hotet i alla fall inte med en gång inbegriper fara för eget liv. Däremot missbruk, skumraskaffärer och otrohet. Dobbs är kanske bättre på att väva ihop en historia än han är på det rent språkliga (ibland väl patosfyllt och teatraliskt för min smak) men på det hela taget är House of Cards både spännande och intressant. Det jag också gillar med Dobbs är att han lite nu och då kastar sig in i beskrivningar och funderingar kring Westminster och London långa politiska historia. Vi snackar ju ändå om en skådeplats som inte flyttat på sig sedan åtminstone tidigt 1500-tal.

Författaren sysselsätter sig också en del med det sena 80-talets brittiska tidningsbransch genom att introducera den politiska journalisten Mattie Storin. Det nästan roligaste med den vinkeln var pratet om den nya sortens nyhetskonsument som snart kommer att vilja ha sin produkt dygnet runt. I form av papperstidningar…

Sedan var det ju det där med den svenska översättningen… Jag måste erkänna att jag vande mig ganska snabbt med undantag för ett stort aber: jag tror absolut inte att ens Urquhart i sin roll duar sin premiärminister. Här känns det som om översättaren, vem det nu än månde vara, trampat rejält snett genom att översätta ”you” till ”du” rakt över.

Bonus: House of Cards (2013, första avsnittet)
Klart jag efter ungefär halva boken blev otroligt nyfiken på denna senaste TV-serieversion. Det finns alltså tidigare exempel, men jag fattar för att det då handlat om en brittisk produktion. Nu heter Francis Urquhart Underwood i efternamn och spelas, som alla säkert vet, av Kevin Spacey. Underwood har carte blanche att bryta fjärde väggen och tilltala publiken direkt, ett grepp som först gjorde mig lite förbryllad. Men sedan insåg jag att alla dessa citat som inleder varje bokkapitel förstås kommer från Urquhart själv och är tänkta att kasta ljus över såväl personlighet som åsikter.

Däremot är Frank Underwood betydligt mer pang på, antagligen på grund av behovet att på två röda sekunder fånga in en TV-serievan publik. Därför får vi med en gång se hur han dödar en påkörd hund med sina bara händer medan han håller ett litet tal om hur smärta som inte gör en starkare är meningslös och onödig. He’s one though cookie…

Det går förstås inte att fälla något avgörande utlåtande efter bara ett avsnitt, men på det hela taget kändes det som en intressant uppdatering av Dobbs nästan 25 år gamla historia. Jag blir nog helt enkelt tvungen att klämma par avsnitt/säsonger till.