alt. titel: Shed No Tears

Efter att ha blivit positivt överraskad av Måns Mårlind och Björn Steins Moulin Rouge!-expressiva Eld & lågor var det dags att ta sig an duons Känn ingen sorg. Jag är inget fan av Håkan Hellström och hade därför hittills hållit mig långt borta. Men kanske skulle Mårlind och Steins speciella framförande få mig att omfamna även Håkan?

I centrum står dock inte alls någon Håkan, utan istället en Pål. En musikalisk drömmare som dock lider av att aldrig kunna få ur sig all den där musiken som bubblar i honom. I alla fall inte när folk tittar på honom. Om de gör det blir slutresultatet oundvikligen någon form av överslagsbeteende hos Pål, vilket sällan uppskattas av hans presumtiva publik. Trots det kan särskilt kompisen Johnny aldrig låta bli att försöka övertala Pål att ställa sig på en scen.

När Johnny inte pysslar med det ägnar sig han, Pål och Lena inte sällan åt att gå på krogen och sedan dra runt på Göteborgs gator, torg och kajer till dess att en perfekt sommarmorgon rodnar i horisonten. Men en kväll ser Pål ett band som frontas av den förföriska Eva och han blir fullkomligt bergtagen. En förälskelse som dock inte uppskattas av Lena, vilken gått och trånat efter sin bästa kompis i tysthet.

Och Eva tycks mot all förmodan vara intresserad av särlingen Pål, i alla fall så pass mycket att hon ber honom att spela med i hennes band. Och det kan han förstås eftersom han inte tycks ha något stadigvarande jobb att gå till. Inte så att Pål vägrar att hoppa på de jobbintervjuer som farfar Rolle fixar åt honom på fiskmarknaden, men han lyckas av någon anledning alltid glömma bort dem. Det finns ju så mycket annat som kräver Påls uppmärksamhet. Eva och musiken. Musiken och Eva. Och så musiken förstås.

En bra sak hade jag med mig i bagaget efter Eld & lågor – jag förväntade mig inte att se en verklig eller realistisk film. Känn ingen sorg har absolut inte samma överväldigande sagokänsla som filmen om två konkurrerande nöjesfält. Men erfarenheten gör mig åtminstone aningens mindre benägen att ifrågasätta hur det alltid tycks vara så varmt sommarväder att man utan problem kan gå i T-shirt och shorts mitt i natten samt sitta ute och spela gitarr medan solen går upp. Att farfar Rolle sitter med en gammal tröskverksdator medan olika personer fipplar med mobiler från snart sagt vartenda årtionde sedan dylika manicker började säljas till gemene man.

Pål flyttar dessutom utan större åthävor in i Johnnys über-chica våning som tycks ligga i en nedlagd fabrik eller något liknande. Som förstås är precis lagomt sliten för att framstå som charmigt bohemisk snarare än sunkig, och vars tak lämpar sig alldeles utmärkt att spela gitarr på tills morgonen randas. Det inmundigas också frikostigt både alkohol och diverse droger utan att det får några större efterverkningar, bieffekter eller abstinenssymptom.

Men även om omständigheterna inte prompt måste vara realistiska så bör rollfigurerna vara det, åtminstone på ett psykologiskt plan, och här tappar Känn ingen sorg mig. Eller snarare så att jag blir lika lite intresserad av Pål, Johnny och Lena som jag var av Ninni och John. Pål och Johnnys relation är i och för sig fin men måste övertydligt artikuleras för att vi i publiken ska fatta vad det handlar om. Lena får vi å andra sidan inte veta mycket om, förutom hennes obesvarade kärleksintresse och att hon är en jäkel på att knäa ned aggressiva fotbollssupportrar. Hennes del i kompistrojkan uttalas aldrig lika tydligt som bandet mellan killarna. Inte heller Eva kommer i mina ögon längre än att lida av svårartat poor-little-rich-girl-syndrom samt vara Påls ouppnåeliga kärleksgudinna.

Det som kanske hade kunnat rädda Känn ingen sorg i det här läget skulle sannolikt ha varit musiken men den talar inte heller till mig. Håkans låtar blir inte bättre av att framföras av andra och eftersom jag inte är så bekant med vare sig hans musik eller texter missar jag sannolikt också 90% av alla hänvisningar som förekommer i dialog eller själva handlingen. Vad som däremot är helt omöjligt att missa är förstås filmens tänkta sjömanskostym-klimax men i det läget suckar jag bara irriterat åt den uppenbara fan-servicen och vrider mig för att försöka komma undan den typiskt gälla och aningens disharmoniska sången.

Känn ingen sorg är snygg och känns självsäker men det hjälps inte för min del. Det filmen däremot lyckas alldeles utmärkt med är att göra Göteborg New York-coolt. Det borde finnas en guldbagge bara för den bedriften, kan jag tycka.