Chevalereskt räcker taxichaffisen Max över sitt älskade foto på Maldiverna till allmänna åklagaren Annie med repliken ”You need it a hell of a lot more than I do”. Famous last words… Härnäst att sätta sig i baksätet är nämligen Vincent och det ska snart gå upp för den timide Max att Vincent inte är någon vanlig affärsman, på plats i L.A. för en natts oskyldigt avtalsskrivande.

Innan dess har Vincent dock blivit så imponerad av Max precision och pålitlighet (för att inte tala om den rena bilen) att han bokat in sig för hela natten till ett pris av 600$. Så när Vincents första torped råkar falla ut genom ett fönster på taxin är det liksom för sent att backa ur. Som Max mor Ida påpekar (även det extremt profetiskt, givetvis) ”Max wouldn’t do anything if someone didn’t point a gun to his head”.

Men Collateral skulle inte ha blivit så hyllad om detta bara varit ett enkelt gisslandrama eller killer-for-hire-thriller. I någon mening skapas snabbt ett band mellan Vincent och Max, de är bägge två män som söker någon slags kommunikation och kontakt. Filmen tecknar effektivt ett inledande porträtt av Max som en man vilken aldrig stått på sig, alltid haft drömmar men aldrig sett till att genomdriva dem. Taxikörandet är ett enkelt sätt att träffa andra människor utan att någonsin behöva umgås med dem längre än resan och deras affärstransaktion varar. När Annie pratar om sitt yrke märks hennes passion, att hon brinner för det hon gör. När Max pratar om sin framtida limousinservice låter hans längtande ton oss ana att detta är en dröm som han aldrig vågat ta itu med, av rädsla för att misslyckas.

Detta ska dock komma att ändras i och med Vincent, som blir ibland väljer att agera som Max beväpnade självhjälpscoach. Under Vincents ständiga pådrivning samt betoning på värdet av att kunna improvisera och fånga tillfällen i flykten tvingas Max allt längre utanför sin invanda trygghetszon.

Max och Vincent spelas av Jamie Foxx och Tompa Cruise. Den ene i räddhågsna läsglasögon och den andre i silvrigt Monchhichi-hår. Foxx var knappast okänd vid det här laget men kommer naturligtvis inte i närheten av Tompas stjärnstatus. En stor del av filmen hänger på deras dynamik och kontakt, som faktiskt funkar väldigt bra. Det finns ett par scener där deras gemensamma ensamvarg-roll blir synlig för dem båda och de delar en blick. Mer behövs inte.

Det är också tur att de är så pass bra tillsammans och i bild under så pass stor del av Collateral. Annars skulle jag kanske få för mig att bli lite Michael Mann-tjurig och notera att det finns två kvinnliga roller av rang i hela filmen – en mor och en damsel-in-distress – och att de får en sammanlagd speltid om kanske max 20 av filmens 120 minutrar.

Nej, jag är inget stort fan av Michael Mann, det ska gudarna veta. Tidigare har jag hävdat att jag inte riktigt sett vad Collateral ger, utöver en genomsnittlig killer-for-hire-thriller. Detta var alltså första gången jag riktigt lyckades fatta att hela grejen med historien inte är thriller-elementen, utan dramat mellan männen i bilen. När jag nu väl fick syn på det ordentligt måste jag dock erkänna att det knappast är subtilt. Manusförfattaren Stuart Beattie är inte främmande för att då och då slå publiken i skallen med övertydlighetskäppen, särskilt när det handlar om Max personliga förändring och replikskiften (VSB: exemplen ovan).

Därför blir det lite tudelat när Collateral i sin andra halva övergår mer och mer till att bli en regelrätt thriller med skottlossning och tunnelbanejakter. Samtidigt är filmen så pass tajt berättad, både i sin parallellitet mellan taxidramat och den samtidiga polisjakten samt hur den bygger upp till sitt crescendo, att jag, om inte annat. måste bli imponerad av rent hantverkskunnande. Men så var också klipparna Jim Miller och Paul Rubell Oscarsnominerade för sitt arbete (vann gjorde dock veteranen Thelma Schoonmaker för The Aviator).

En film som alltså vunnit i längden men också den av Michael Manns filmer som jag alltid stört mig minst på. Jag tror alltså inte att det är läge för några andra omtittar inom någon snar framtid. Man kan inte få allt här i världen.