Britt-Marie var här (2019)

Britt-Marie Larsson är ingen drömmare. Hon är nöjd med sitt liv, hemmafrustatus och äktenskapet med Kent. Hon städar sig igenom tillvaron. En sak i taget och var sak på sin plats.

Men när en sak inte hålls på sin plats rubbas Britt-Maries invanda cirklar. Kent har nämligen vissa problem med att låta Mr. Winky stanna i brallorna och när hans hustru en gång för alla inte längre kan blunda för uppenbarelsen som kallar sig Camilla får hon vad som förr i tiden skulle kallats för ett nervsammanbrott.

Dock ett mildare sådant, ett som leder till att Britt-Marie packar sin resväska, tar in på ett billigt hotell och söker sig till arbetsförmedlingen. Och ser man på, söker inte den lilla orten Borg med ljus och lykta efter en fritidsledare och fotbollstränare? Tydligen är man tillräckligt desperat för att pröjsa vem som helst som är villig att ta jobbet, även om denna är en dittills icke förvärvsarbetande 63-årig kvinna som kan försvinnande lite om fotboll och ännu mindre om barn.

Ska man se till filmatiserade böcker tycks Fredrik Backman älska de här ”oväntade” vänskaperna som ju inte är det minsta oväntade. På samma sätt som publiken aldrig hyste den minsta tvekan om att den vresige Ove till slut skulle lockas ur sitt skal av den frejdiga Parvaneh, är det knappast någon högoddsare att Britt-Marie ska finna sig tillrätta ”långt bortom all ära och redlighet”. Sluta upp med att nöja sig med den triste (samt icke minst otrogne) Kent och istället börja följa sina drömmar (något som hon i filmens början inte påstår sig ha). Förstå att fotboll löser minst lika många problem som bikarbonat.

Jag tycker mig också se likheter mellan Britt-Marie var här och Backmans bok Björnstad. Även här finns både småstadsperspektivet och sporten som ortens sammanhållande kitt. Plus det faktum att den huvudsakliga motståndaren i Den Stora Cupen är den intilliggande, aningen större, staden Karltuna.

Jag vet inte om kruxet för min del när det kommer till Britt-Marie var här att jag inte i tillräckligt hög utsträckning kan se historien som en saga. Med tanke på frånvaron av någon som helst friktion, reella konflikter eller sammanhang skulle jag nog ha behövt den känslan. Här och var glimtar det till av någon som skulle ha kunnat bli intressant om det bara hade hanterats inom ramen för filmen. Men istället glider den ständigt undan, likt ett av Britt-.Maries raska golvmoppstag.

Jag blir exempelvis lite förvirrad av dramats ”skurk” (citationstecken eftersom detta är den sorts historia där ingen egentligen är särskilt skurkaktig) som säger sig jobba på kommunens fritidsförvaltning men som Britt-Marie inte verkar ha någon som helst koppling till. Men vem har anställt henne och betalar hennes lön om inte kommunen? Britt-Marie blir dessutom uppvaktad av den lokale polisen men han frågar ut henne på en dejt så raskt att det gränsar till det obehagliga snarare än gulliga och romantiska.

Det är som om Britt-Marie och alla filmens andra huvudsakliga rollfigurer – ja, hela Borg egentligen – existerar i ett vakuum, utanför verkligheten där konflikter mellan barn och vuxna aldrig blir allvarligare än att barnen stökar ned och teatraliskt stönar ”Men åhhh, seriöööööööst?!” när de vuxna visar sig vara allt för stela och gammalmodiga. Där det räcker med ett medkännande ”Men lilla gumman…” vid avslöjandet att en av Britt-Maries skyddslingar saknar både mor och far.

När jag påminner mig Pernilla Augusts rolltolkning som Britt-Marie förstärks mitt intryck av att filmens huvudsakliga problem ligger på manus- och eventuellt även reginivå. För rent kroppsligt är August en perfekt liten tant-kvinna i gråtrist och platt icke-frisyr, beige poplinkappa, lite för tajta rosa byxor och med ett kroppsspråk som pendlar mellan undfallande och befallande, beroende på situation. Men replikskiftena låter i mina öron ofta styltiga och inövade, både från August och de medverkande kidsen. Den ende som undkommer detta öde tycker jag var Lance Ncube i rollen som den lite äldre Sami.

Britt-Marie var här försöker vara en film om både förlust och drömmar, om drömmar vs. förnöjsam trygghet. Den vill vara bitsk, sorgsen och hoppingivande men lyckas aldrig får någon balans i allt detta. Det är en påkostad film som ser påkostad ut men där själva innehållet skulle ha behövt betydligt mer stuns.

Annons