Är du en av de där människorna som kallt lägger på i örat på telefonförsäljare? Eller en som så vänligt som möjligt säger ”jag är inte intresserad” det antal gånger som krävs för att hen ska ge upp? Själv tillhör jag den senare kategorin (jag kan inte med annat), men lägger alltid på med en känsla av lättnad över att det inte är jag som sitter och ska försöka ringa upp ett visst antal motvilliga ”kunder” per timme.

Cassius Green, kallad Cash, har inte den lyxen. Han bor i sin morbrors garage (alltså inte i en lägenhet ovanpå, utan I garaget) och är sen med hyran. Faktum är att han är så sugen på att hugga ett telefonförsäljarjobb att han hittar på både jobb och andra meriter för att göra sitt CV mer förtroendeingivande. Bara för att bli glatt överraskad när den anställande chefen krasst konstaterar att han bara bryr sig om ifall Cash är läskunnig.

Men Cash ska snart upptäcka att det krävs mer än att läsa ett säljmanus innantill för att bli en ”power caller”. Inte förrän han knäcker koden med att använda sin ”vita röst” (den där som tillhör en sorglös person som aldrig blivit avskedad, bara friställd) börjar det lossna. Men då lossnar det med besked och Cash är snart på god väg till företagets högre echeloner (komplett med en hiss som levererar personliga (och intima) peptalks varje morgon). Frågan är bara hur han ska ställa sig i den strejk som hans kollegor samtidigt dragit igång för att förbättra sina arbetsvillkor. Vilket pris är han egentligen beredd att betala för sin framgång?

Sorry to Bother You var en av de filmer som jag inte såg på Malmö Filmdagar 2018. Det gjorde däremot ett par av mina bloggkollegor och jag förstod att filmen inte var en omedelbar favorit. Därför var jag i viss mån förberedd på att artisten och aktivisten Boots Rileys debut sannolikt inte skulle göra mig andlös.

Men jag hade inledningsvis inga större problem att följa Rileys snitslade bana. Detta är en arg film som vill slå på cyniska och giriga företag, vilka tillhandahåller taskiga arbetsvillkor och ledare som inte har en aning om hur man bygger teamkänsla. Samt porträttera ännu girigare och mer cyniska företag (Worryfree), som i filmens verklighet erbjuder mat och husrum mot livstidskontrakt för arbetskraft. I det avseendet är det lätt att känna igen motsättningen mellan de som inte har och de som har, arbetarklass och överklass. Med en huvudperson som är det ena men väldigt gärna vill tillhöra det andra.

Men parallellt med ilskan är Sorry to Bother You också en riktigt rolig film. Tyngdpunkten ligger på surrealism à la Charlie Kaufman och Michel Gondry, influenser som Riley inte hymlar inte med. Det torde knappast vara en slump att en leranimationsreklamfilm sägs vara regisserad av någon som heter ”Dondry” i efternamn. När Cash ringer upp sina första kunder hamnar han bokstavligt talat i knät på dem till dess att de lägger på luren. Hans garage viks ihop och förvandlas till en snygg lägga på ett sätt som helt klart påminner om exempelvis Eternal Sunshine…

Här finns samtidigt flera icke-absurda detaljer som i alla fall jag fann väldigt underhållande, bland annat kopiatorn som av allt att döma löper amok bakom ryggen på Cash när han börjar sin första arbetsdag. Eller varför inte överklasspartajet som jublar så fort deras token black guy ställer sig upp och ”rappar” ett enda ord: ”Niggershit, niggershit, niggershit”?

Jag uppfattar dessutom Sorry to Bother You som en film som vill driva med nutidens ”kultur” eftersom det populäraste TV-programmet är det lättsmälta ”I got the shit kicked out of me”. En Youtube-film som visar hur någon får en läskburk i huvudet samlar miljontals visningar och slutar med att läskburkskastaren får göra reklam för sagda läsk under slogan: ”Cola and smile, bitch”. Mot allt detta uppfattar jag åtminstone att Riley (som också skrivit manus) vill ställa den djupt kända och aktivistiska konst som skapas av Cash flickvän Detroit, må sedan vara att det är pretentiös och obegriplig performance art.

Med allt detta på bordet (och en hel del till som jag inte vill spoila här) är det inte särskilt förvånande att Sorry to Bother You drar iväg en smula från sin upphovsman. Filmen är övertydlig i detaljer och delar men lyckas samtidigt sväva på målet i helheten. ”Stringent” tycks inte vara ett ord som har någon större plats i Rileys vokabulär. Men jag tror mig i alla fall förstå vad han är ute efter och jag måste erkänna att jag dessutom tyckte att Sorry to Bother You var både knasig, fantasifull och rolig.