The Little Mermaid (2018)

Med Disney-remakes som börjar droppa in både här och var är det kanske inte så konstigt att jag drog igång The Little Mermaid i tron om att filmen var ytterligare en sådan.

Men nej, H.C. Andersens historia står förstås fritt för vem som helst att använda och det är precis vad herrarna Armando Gutierrez, Robert Molloy och Blake Harris gjort. För att minimera risken att ändå bli stämda av Disney-jätten (det finns säkert någon liten advokat på bolagets juridiska avdelning som kunde ha hittat ett lagligt kryphål) sveper man förbi originalhistorien i form av en slags (animerad) upptakt för att därefter landa i ett amerikanskt 20-tal (eller därikring…).

Här möter vi den lilla föräldralösa Elle och hennes snälle journalist-morbror Cam. Elle har dragit på sig en oförklarlig sjukdom (som vi med moderna medicinkunskaper eventuellt ska tolka som astma?) vilken gör att hon inte kan spring omkring och leka som andra flickor. Hon har å andra sidan en livlig fantasi och tror fullt och fast, med barndomens oskuldsfulla förtröstan, på sådant som feer och pysslingar. Och sjöjungfrur.

Journalist-Cam är av en mer skeptisk natur men jagar samtidigt efter en universalkur till sin sjukliga systerdotter. Och då är det ju tur att hans chefredaktör vill att han ska skriva en artikel om ”Dr. Locke’s miracle mermaid elixir”. Cam plockar alltså med sig Elle till Mississippi där Lockes cirkus för närvarande befinner sig och där ska de bägge i sanning komma att uppleva mirakel.

The Little Mermaid siktade sannolikt på att glida fram lika elegant och sagolikt som sin titel-varelse men slutresultatet liknar tyvärr mest det frenetiska plaskandet från en halvdränkt byracka. Hela produktionen ser billig ut medan manuset känns både halvfärdigt (smockfullt som det är av obegripliga omvägar och deus ex machina-moment) och platt. Inte heller har man lyckats rekrytera skådisar av tillräcklig kaliber som kan kompensera för detta. Rollistans mest kända namn torde vara William Moseley från Narnia-filmerna och han kan i bästa fall uppträda som en fattigmans-Jude Law.

Klart att jag vill uppmuntra filmskapare som faktiskt gör något eget, utanför Disney-buren, men denna sjöjungfru var tyvärr inte mycket att hurra för. Istället för ett eteriskt sagoväsen fick vi något mer i stil med P.T. Barnums Feejee Mermaid.