alt. titel: Lady M

Att kvinnor, särskilt högvälborna sådana, var mannens egendom på 1800-talet lär knappast komma som någon överraskning. Men ibland dyker det upp filmer som, trots temats alldaglighet, får en att sitta lite rakare i soffan. En sådan film är Lady Macbeth.

Blotta titeln ger förstås en fingervisning om vad detta kommer att handla om: ond, bråd död. Men innan dess är Katherine Lester en ung kvinna som under bröllopsceremonin kastar skygga blickar på blivande maken Alexander. Mellan honom och svärfadern Boris lever Katherine ett icke-liv inom det bistra husets fyra väggar, förbjuden att röra sig utomhus eller göra något annat utom att i allt väsentligt ägna dagarna åt att sitta på en soffa och stirra ut i tomma intet.

Och så få skäll från Boris förstås, för ”oförmågan” att producera en manlig arvinge till släkten Lester. Boris, likt många patriarker för honom, har bekvämt nog glömt bort att det krävs två för att producera ett barn. Hans son har sannolikt inte berättat för sina dagars upphov att han föredrar att dra en handtralla medan hans unga fru får stå och titta in i väggen.

Men så kommer dagen när både Alexander och Boris måste lämna det kärva hushållet. Till en början nöjer sig Katherine med att kunna få gå ut när hon känner för det, slippa krinolinerna och de strikta håruppsättningarna. Men den sturske nye stalldrängen Sebastian utövar en märklig lockelse på den unga kvinnan och snart är Katherine inte längre ensam i sängen. Hennes känslor inför Sebastian och vad han kan ge henne ska visa sig starka nog för att hon ska försvara sig med kraft när tillfället kräver det.

Förutom att Lady Macbeth lyckas blåsa liv i ett utjatat ämne har regissören William Oldroyd också skapat en kostymfilm som inte känns som en kostymfilm. Alla är iförda krinoliner och stärkkragar, för halv-stela konversationer, svär inte och kallar herrar för ”Sir”. Ändå har produktionen ett driv och en trovärdighet. Jag väljer att tro på att det främst är Florence Pughs förtjänst, hon gör en fullkomligt fenomenal rolltolkning. Född 1996 var hon blott 20 år när filmen spelades in (om inte 19) och det är svårt att tro. Det är sällan man ser personer med en sådan grace, självklarhet och pondus, ens när de är dubbelt eller trippelt så gamla.

Men en viss del av äran ska också tillfalla Alice Birchs manus (baserat på kortromanen Katarina Ismajlova från 1865) som inte faller i särskilt många välbekanta fällor när det gäller sin huvudperson. Florence Pughs Katherine får vara dubbeltydig och ibland fullkomligt skoningslös Hennes blick ber om vårt förbarmande, bjuder in oss att dela hennes situation och utmanar oss. Hon är beredd att slåss för det hon vill ha, ett personlighetsdrag som ibland gör henne greppbar och sympatisk men lika gärna kan göra henne bitande distanserad.

Förutom Pughs närvaro finns också något djupt illavarslande i hela det Lesterska hushållet, det är ett hur fyllt av kyla och förnedring. Lady Macbeth är en sällsam film som biter sig kvar, både för sina bilder, sina skådisprestationer och sitt innehåll. Något var väl inte annat att vänta med en stark rekommendation från pålitlige bloggkollegan Filmitch