Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events (2004)

Dags att återbesöka en gammal goding! Jag hade inte läst den bakomliggande bokserien när jag såg filmen första gången. Men eftersom det år 2004 ändå hunnit publiceras inte mindre än elva delar i serien om de olyckliga syskonen Baudelaire var namnet ”Lemony Snicket” åtminstone bekant. Någon det snackades om som nyskapande inom barn- och ungdomslitteraturen.

Lemony Snicket är en melankolisk herre som tagit på sig den dystra uppgiften att nedteckna allt som händer Violet, Klaus och Sunny Baudelaire efter att en vildsint eldsvåda tagit livet av deras föräldrar och förstört deras barndomshem. Av den välmenande bankiren Mr. Poe blir de skjutsade till sin närmaste släkting (han bor bara 37 kvarter bort!), Count Olaf.

Olaf är dock en beräknande herre som tacksamt tar emot syskonen…s stora förmögenhet. Med sin lilla skådespelartrupp i släptåg ägnar han dagarna åt att lista ut hur han ska kunna komma åt slantarna. Planer vilka allt som oftast tyvärr skulle innebära slutet för Violet, Klaus och Sunny. De måste uppamma all sin uppfinningsrikedom, bokliga kunskap och bitförmåga för att överleva sin vidrige vårdnadshavare.

Nu var det ganska många år sedan jag såg A Series of Unfortunate Events senast men Jude Laws trygga röst tar mig omedelbart in i stämningen. Jag inser att den för min del blivit till en film där till och med sådant som inte var toppklass när jag såg den första gången, nu fått en strykning av nostalgipatinan och jag undehålls desto mer eftersom det tillhör en härlig film.

Utan böckerna i ryggen visste jag exempelvis inte 2004 att uppskatta vilket fint jobb manusförfattaren Robert Gordon gjort med att sy ihop handlingen i de tre första böckerna (The Bad Beginning, The Reptile Room och The Wide Window) till en sammanhållande film. Fördelen med att inte ha böckerna i ryggen är att jag då inte reagerade nämnvärt på att filmskurkarna, med Count Olaf i spetsen, i slutänden är ganska taffliga typer. De påminner i hög utsträckning om Roald Dahls vidriga vuxna eller Harry Potters moster och morbror. Alltså i grunden hemska människor men som ändå blir komiska eftersom de är så överdrivna. Humorn hos Jim Carreys Olaf gör förstås underverk för filmens grundläggande stämning men i böckerna är han däremot genuint och uteslutande ond, hotfull och ruskig.

Ah, Jim Carrey, how do I love thee? Let me count the ways… Jag är den första att erkänna att Carrey gjort en hel del mellanmjölkiga (eller för all del märkliga) roller under årens lopp men hans Olaf/Stephano/Captain Sham är verkligen inte en av dem. Jag låter mig, femton år senare, fortfarande underhållas hejdlöst av hans lilla handteckning för att hålla ordning på de tre skyddslingarna eller när han försöker förklara hur han blivit ormbiten i ansiktet 43 700 gånger (”A lot of this (gest mot ansiktet med den sneda mustaschen) is reconstructed”).

I andra ringhörnan finner vi främst Emily Browning som ju fortsatt att göra fina rollprestationer efter sin Violet och Liam Aiken som Klaus. De jobbar bra tillsammans, lyckas framstå som både handlingskraftiga, utsatta och sorgsna. De är ju trots allt nyblivet föräldralösa. Den lilla Sunny, komplett med vitsiga undertexter till sitt jollrande, är kanske den som skaver mest i sammanhanget men det beror mer på undertexterna än Kara och Shelby Hoffman som spelar henne.

Förutom rollprestationerna älskar jag också filmens utseende, där jag tydligen kan tacka flera personer. Regissören Brad Silberling, produktionsdesignern Rick Heinrichs, kostymören Colleen Atwood och fotografen Emmanuel Lubezki (som ju senare gått vidare till att samarbeta med visuellt ambitiösa regissörer som Cuarón och Iñárritu). Jag gillar att alla miljöer känns kulissartade och inte riktigt på riktigt. Även de olika färgschemana för filmens tre delar tycker jag funkar över förväntan – Olafs borgliknande hus är lika ogästvänligt som Dr. Montgomerys är inbjudande och rofyllt. Såväl sagokänslan som filmens sinistra delar betonas ytterligare av Thomas Newmans underbara score. Den lilla truddelutten ”Loverly spring” lyckas alltid få mig att le och sjunga med, oavsett tidigare humör.

Jag minns inte exakt vad jag tyckte om A Series of Unfortunate Events när jag såg den på bio 2004. Sannolikt tyckte jag inte då att den var en fullpoängare. Men under årens lopp har den krånglat sig in i mitt hjärta och delar nu kammare med guldkorn som A Nightmare Before Christmas, Who Framed Roger Rabbit, Hot Fuzz och The Hudsucker Proxy.

Annons