X2: Korta lågvattenmärken (2004 & 2017)

The Secret Supper (2004)

Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.

En av efterföljarna är alltså The Secret Supper av spanske författaren Javier Serra. Hans grej har varit att förlägga sin handling till Leonardo Da Vincis samtid. En före detta inkvisionspräst, fader Agostino Leyre, kommer till Milano efter rykten om vanhelgande åsikter och gamla sekter. Han hoppas också att få träffa en högst hemlighetsfull informant – Sanningssägaren – vilken kommunicerat med Rom i form av kluriga gåtor. Väl på plats börjar han ana att allt inte står rätt till i det dominikanska munkklostret och kyrkan Santa Maria Delle Grazie där Leonardo i egen hög person är i full färd med att avsluta sin fresk Den sista nattvarden.

Javier Serra har med största sannolikhet gjort en rejäl läxa när det handlar om att beskriva fader Leyres sena 1400-talssamtid med maktkamper inom såväl kyrka som stat. Jag önskar bara att han gjort samma läxa när det kommer till att bygga och berätta en spännande historia. Möjligen vinner boken på mer oavbrutna läsperioder än jag hade möjlighet till men på det hela taget upplevde jag romanen som rörig och därför jobbig att ta sig igenom. Gåtorna som skulle lösas drunknade emellanåt i de politiska träskmarkerna och tappade därmed även de det lilla intresse jag lyckades uppamma för dem.

Nej, hellre tar jag en omläsning av Dan Browns fartfyllda äventyr.

Vi mot er (2017)

När vi nu ändå hade klämt in Fredrik Backmans Björnstad i jobbets bokcirkel och han inte visade sig vara den Hundraårings-ulv i fårakläder som jag fruktat kunde jag ju lika gärna testa uppföljaren Vi mot er när jag ändå hade ångan uppe.

Det visade sig vara ett misstag. Trots att jag beklagade mig över bristen på djupdykningar i första boken hade jag ändå inte blivit så pass engagerad i alla Björnstadarnas livsöden att jag brann av längtan att få veta vad som skulle ”hända sedan”. Med Maya som blev våldtagen. Med Kevin som våldtog. Med Ramona som serverade öl och höll koll på ortens vinddrivna hockeyexistenser. Kort sagt med alla lojaliteter till höger och vänster vilka på gott och ont påverkas av en småstadsmentalitet som sedan många år präglats på sin evinnerliga hockeyklubb.

Några spelare har flyttat till Hed, det kommer en ny tränare, enlokalpolitiker äntrar arenan. Allt det hade möjligen kunnat vara intressant om det inte vore för Backmans framställning. Författaren är för all del flink med att ta pulsen på samtidsfenomen och ibland också mänsklig psykologi. Men språket, söte Jesus, språket!

I Björnstad hade jag vissa invändningar mot ”tilltalet hos en allvetande berättare” samt ”överdrivet förebådande och illavarslande formuleringar”. Hur skulle jag kunna veta att Backman bara värmde upp inför vad som komma skulle i Vi mot er? Romanen består inte av så mycket annat än korta stycken som jag antar ska vara lite så där sorgset och poetiskt iakttagande. Att Backman här och var strösslar ut sin patenterade bitska humor hjälper inte ett dyft. Det slutar med att jag sitter och suckar inför var och varannan sida. Möjligen ska jag se det som ett kvitto på författarens historieberättande förmåga att jag ändå river igenom hela härligheten. Men hädanefter betackar jag mig både för Björnstad och hockey.