Bara att par år senare hade systrarna Ginger och Brigitte definitivt kategoriserats som ”emo” av sina jämnåriga på Bailey Downs high school. Nu är de mest bara konstiga, även om den gloende killklicken givetvis inte undgått att notera att Ginger fått bröst värdiga deras uppmärksamhet.

Annars är pubertet något som systrarna skyr som pesten, tillsammans med den bedövande vanligheten i förortslivet. De anstränger sig för att vara så avvikande som möjligt och svär att de vid första bästa tillfälle ska ta sig bort från såväl mamma och pappa som tonårs-vardagen. Deras värsta mardröm är att bli ”average”. Men som Ginger svärande kommenterar går det tyvärr inte att göra mycket åt den förrädiska kvinnokroppen och till slut kommer hennes mens – ”the curse”.

Ginger ska dock drabbas av en helt annan förbannelse när hon en kväll attackeras av ett vilt djur, sannolikt samma monster som dödat en hel del hundar i trakten. Hennes skador läker märkligt snabbt och hon börjar få hår på konstiga ställen. Hon tar sig för att röka majja och hångla upp Jason, killen systrarna tidigare avfärdat som en idiot. Hur osannolikt det än verkar, kan Birgitte inte dra någon annan slutsats än att hennes syster håller på att förvandlas till en varulv.

När jag nu hade klämt i alla fall två varulvsfilmer som på ett eller annat sätt satt likhetstecken mellan hamnskiftet och sexualitet (The Howling och The Company of Wolves) kändes det ganska naturligt att följa upp med Ginger Snaps. Jag minns att jag hyrde den på video när det begav sig, att den då visade sig vara riktigt bra för att vara en fullkomligt okänd rulle samt att det är en titel som fortsatt att få uppmärksamhet.

På ett sätt skulle man nästan kunna se Ginger Snaps som en föregångare till It Follows. Ginger blir förvisso inte ”smittad” genom att ha oskyddat sex men smittar däremot i sin tur via denna kanal. I sitt varulvstillstånd blir hon också okvinnligt företagsam rent sexuellt även om det hon längtar efter egentligen visar sig vara att rasera hela sin tillvaro.

I det avseendet är det heller inte svårt att uppfatta filmens försök att gnaga på det kluster som är samhällets föreställningar och bilder av flickor och kvinnor. Det är mycket ”å ena sidan, å andra sidan” när det gäller just kvinnligheten för Ginger, med Brigitte som ofrivillig åskådare. Kanske sammanfattas temat absolut bäst i repliken ”A girl can only be a slut, a bitch, a tease, or the virgin next door”. Bägge systrarna vill inta något annat än de trötta rollerna, Ginger gör det men blir också straffad för det. Hon är samtidigt både syster och någon som förgör allt hon älskar och tidigare brytt sig om. Inte mycket återstår av barndomshemmet när hon till slut ligger blödande på flickrumsgolvet.

Regissören John Fawcett (som också skrev manus tillsammans med Karen Walton) visste redan från början att han ville göra en “metamorphosis movie and a horror film. He also knew that he wanted to work with young girls”. Det är ett koncept som kanske låter tveksamt när man formulerar det så men som fungerar överraskande bra, kanske för att berättande och manus verkligen inte hymlar med likhetstecknen som sätts mellan Gingers förbannelser, både den naturliga och den övernaturliga.

Till saken hör också att skådespelarna Emily Perkins och Katherine Isabelle är tillräckligt duktiga för att porträttera ett systerskap som är både ömsint, plågsamt, bekräftande och destruktivt. De flankeras av Mimi Rogers klämkäcka pyssel-mamma som inget hellre vill än hjälpa sina flickor med den svåra starten på vuxenlivet. Att låta John Bourgeois, som spelar pappan, aldrig säga ett ord till sina döttrar är också ett smart drag för att ytterligare distansera deras växtvärk.

Fawcett valde att satsa på fysiska effekter och makeup snarare än den hyfsat nymornade CGI-tekniken, vilket förstås var klokt när man inte hade Matrix, Star Wars eller LOTR-budget att leka runt med. Tyvärr blir det slutgiltiga monstret lite för stelt och överdrivet och handlingen lider av att det hela drar ut för långt på tiden. Med en speltid på nästan 110 minuter tror jag att Ginger Snaps hade tjänat på att tajtas upp en smula. Men bortsett från de detaljerna är den en genusmässigt innovativ varulvsrulle som fortfarande håller ihop med nära 20 år på nacken.