Det ska fan vara monark. Särskilt ska det fan vara drottning. Och alldeles särskilt ska det fan vara katolsk drottning i ett land där det finns protestanter av John Knox kaliber. En reformator, vilken författade charmerande skrifter med titlar som The First Blast of the Trumpet Against the Monstruous Regiment of Women.

Nej, trots att Mary är tillbaka i fäderneslandet Skottland efter sina år i Frankrike kan man knappast säga att livet leker för den inte ens tjugo år fyllda drottningen. Mot sig har hon konspirerande adelsmän som fikar efter makt, skotska protestanter och, icke att förglömma, Elizabeth den första av England.

Att försöka reda ut engelska och skotska mellanhavanden under 1500-talet är som att plocka fram den där julljusslingan som man sade åt sig sig själv förra året att man skulle ta hand om men sedan bara slängde ned i lådan. Det löper trådar hit och dit, framåt och bakåt i historien.

Men någon slags grund har jag vid titten på Mary Queen of Scots, tack vare den storartade 90-talsfilmen Elizabeth. Där blev det tydligt hur dödligt skraja de engelska protestanterna (inklusive drottningen själv) var för de skotska katolikerna. Och så visste jag ju att Fanny Ardant spelade den skotska Mary i den filmen. Det jag inte blev riktigt klar över var själva tidslinjen eftersom Elizabeth beskriver Mary som en vuxen kvinna, vilken lätt utmanövrerar den unga och oerfarna Elizabeths försök till krig.

För i Mary Queen of Scots är det som sagt en ung Mary som anländer till Skottland och Elizabeth som är den härdade monarken. Det kräver lite Wikipediande innan jag får ordning på saker och ting: Fanny Ardant spelade 1998 Mary of Guise, vilken dog (eller mördades, enligt Elizabeth) 1560. Saoirse Ronan spelar 2018 Mary Stuart (också kallad Mary, Queen of Scots) dotter till Mary of Guise och som därmed kallades till Skottland när hennes mor dog.

Andra hade regerat i hennes ställe men nu är Mary tillräckligt gammal för att själv inta tronen och hon gör det med en självsäkerhet som inte alltid tas emot med öppna armar. En av hennes första åtgärder blir att kasta ut den vitriolspyende John Knox (en David Tennant i helskägg som låter precis som Billy Connolly) från sitt hov. Hon skriver dessutom ett brev till sin kusin i södern, så där lite spontant, från en drottning till en annan, och menar att Elizabeth borde utse henne till engelsk tronarvinge.

Och det kan väl Elizabeth för all del gå med på, men bara om Mary i sin tur går med på att gifta sig med en tvättäkta engelsman. Och som av en ren händelse råkar Elizabeth också ha en sådan som ligger och skräpar – hennes egen älskare Robert Dudley. Mary är inte dummare än att hon fattar vad ränksmiderierna går ut på och ett tag ser det som om hon ska följa sin kusin i beslutet att inte gifta sig överhuvudtaget.

Ska jag försöka renodla Mary Queen of Scots, skala bort alla historiska turer fram och tillbaka med konspirationer och fältslag, skulle jag säga att filmens grundtema är just detta – relationen mellan Mary och Elizabeth. Både som fysiska släktingar (det görs (förstås) ett antal alluderingar till deras närmaste gemensamma släkting, Henry VIII) och som drottningar i en värld av män. Mot slutet uppfattar jag att Mary uppmanar Elizabeth att agera utifrån en slags systerskapstanke men att Elizabeth då är allt för långt gången i sin medvetna strävan att förvandla sig själv till man. Eller snarare en helt könlös varelse – ett vitsminkat neutrum.

Visst är det så att både kungar och drottningar måste slåss mot makthungriga och konspirerande adelsmän eller andra som gör anspråk på tronen. Men bara drottningar behöver utstå ett nagelfarande av den egna kroppen och det egna könet som en självklar del av kronans affärer. Jag gissar i alla fall att det är någon sådan poäng som regissören Josie Rourke velat göra i sitt fokus på både Marys menstruation och hennes fullkomliga kapitulation inför den blivande maken Lord Darnelys förmåga att ge henne livets första orgasm.

Det är svårt att undgå känslan av ett naturgivet systerskap mellan Elizabeth och Mary Queen of Scots. De rör sig i samma tidsperiod, med ett liknande persongalleri och våra drottningar måste slåss mot ungefär samma fiender (inklusive varandra). Ska man se till filmiska kvaliteter når tyvärr inte den senare upp till den förra. Elizabeth påverkar mig på ett sätt som jag inte känner av i Mary Queen of Scots.

Exakt varför det är så är dock oklart. Mary Queen of Scots är en oerhört välgjord film med fina rollprestationer samt snyggt foto av skotska hedar och fladdrande brasor i eldstäder som skulle kunna hysa en oxe på spett. Lite distraherande är det kanske när jag inser att det är Guy Pearce som gömmer sig bakom skägg och hosor men även skådismässigt är detta en drottningarnas film. Saoirse Ronan gör en av sina bästa roller någonsin (och det vill inte säga lite) men matchas fint i varje steg av Margot Robbies Elizabeth. Manuset kommer från Beau Willimon, en van House of Cards-författare, vilket känns ganska självklart när man tänker efter lite.

Kanske beror det på att detta är teater-regissören Rourkes första spelfilm? För ibland kan jag tycka att Ronans utspel blir en smula teatraliskt (i meningen att det inte längre känns ”på riktigt”) även om skådespelaren alltid får det att funka. She’s that good, folks.

Mary Queen of Scots ställer i sin berättelse vid flera tillfällen kärlek eller hjärta mot styrka, politisk såväl som personlig. Som film betraktat lyckas den dock betydligt bättre med styrkan än med hjärtat.