Likt många andra (deckar)författare tycks Stephen King få svårare och svårare att släppa sina bokpersonligheter. 2013 återkom han till Danny Torrence i Doctor Sleep och föredetta polisen Bill Hodges får alltså vara med i två uppföljare till Mr. Mercedes. Å andra sidan publicerades Finders Keepers och End of Watch dikt an mot Mr. Mercedes (som kom 2014), så det var kanske en trilogi redan från början?

Spela roll, som ungdomen sade en gång i tiden. I Mr. Mercedes tvingades Bill Hodges kämpa mot den djävulskt galne Brady Hartsfield men han oskadliggjordes ju i slutet av den boken. Slutet gott, allting gott?

Till en början skulle man kanske kunna tro det. I Finders Keepers har Bill, tillsammans med Holly Gibney (också från första boken), startat en liten firma med samma namn. De sysslar mestadels med att leverera stämningar och fånga borgen-smitare men så blir de indragna i samma röra som den unge Peter Saubers syltat in sig i. Han har hittat en väska full med pengar och anteckningsböcker i skogen bakom sitt hus men föga förvånande visar det sig att väskans ägare inte stillatigande tänker låta Peter släpa iväg med hans egenhändigt stulna egendom.

Finders Keepers avslutas i sin tur med en, i mina ögon, olycksalig cliffhanger. En cliffhanger som innebär att Bill och Holly i End of Watch en gång för alla måste ta itu med Brady Hartsfield som lyckats komma på ett sätt att smita från sitt sjukhusrum. Tack vare vissa remarkabla krafter som han fått efter att Holly spräckte skallen på honom i Mr. Mercedes planerar han nu inte bara en ny och vansinnig brottsvåg utan att i samma veva kunna hämnas på sina tidigare banemän.

Tja, vad ska man säga? Stephen King goes mystery? Med en liten flair av komplett galna gärningsmän, eventuellt också besittande övernaturliga krafter? Eftersom jag blev så besviken på att King inte kunde hålla fingrarna borta från att återuppliva Brady Hartsfield (en helt ok men rätt King-generisk elaking) i End of Watch blev Finders Keepers nästan per automatik en bättre bok.

Och eftersom den dessutom sysselsätter sig med författare och författande (anteckningsböckerna kommer från en geniförklarad men eremitisk författare som nedtecknade sitt livsverk i dem) blir den även i det perspektivet per definition en bättre bok. King är faktiskt fortfarande ganska bra på att skriva om de ämnena. Särskilt som ”John Rothstein” ses som en av sin generations stora skildrare, men där det debatteras hett huruvida hans huvudperson Jimmy Gold är en föraktlig sell-out eller inte.

Kings förtjusning i förebådande skrivande hänger olyckligtvis kvar men han gör ändå slag i saken och drar undan förlåten förhållandevis snabbt i End of Watch. Vilket å andra sidan ger honom lite väl många tillfällen att påminna sina läsare om att Bill Hodges numera är en man som lever på lånad tid. Dessutom ger den sista delens historia författaren möjlighet att återvända till sin något olycksaliga dator-fascination. Det är som om han fortfarande försöker fatta vad ungdomarna håller på och knappar på nu för tiden, något som redan Doctor Sleep drogs med. Vilket i sin tur leder till ett ibland klumpigt expositionsberättande och en digital förundran som gör att boken redan känns daterad.

Ingen av böckerna i trilogin är direkt dåliga, det finns bra mycket sämre varor ute på marknaden. Särskilt om man börjar rota runt på deckar-bokbordet. De är klassiska bladvändare, lättlästa och tillräckligt kompetenta både vad gäller stil och innehåll för att man ska lockas vidare in i berättelsen. De läser nästan sig själva, om ni förstår vad jag menar. Klassiska ”vad händer sedan”-böcker. Därför är det också svårt att undkomma känslan av att King skriver på rutin. Det finns inget djup, ingen nerv, ingen känsla, ingen passion i någon av dem. Basala snabbmatsprodukter, alltså. Både i perspektivet deckare och Stephen King.

Finders Keepers (2015)

End of Watch (2016)