När Alice son ringer henne mitt i natten och gråter i telefonen vaknar tigermamman på riktigt. Alice tar första bästa tåg upp till Vuollerim och gör tappra försök att få träffa barnen Vincent och Elina trots att både pappa Mattias, hans familj och socialtjänsten knappast kan kallas för samarbetsvilliga. Man förstår att det ligger en rejält bitter, men ännu icke avgjord, vårdnadstvist mellan Alice och Mattias.

Har vi i publiken ännu inte börjat misstänka det, torde Alice agerande från och med nu ge en fingervisning om att hon inte är den mest stabila av föräldrar. I ren desperation tar hon med sig både Vincent och Elina till Teneriffa. Där försöker hon få en trulig och motspänstig tonårsdotter att öppna upp sig en smula samtidigt som Vincent gör tappra försök att göra alla glada. Men ett svensk-charter-hotell är kanske inte det mest idealiska av gömställen när bilder av de kidnappade Elina och Vincent florerar i svenska medier.

Amanda Kernell följer upp Sameblod med Charter. I Sameblod berättade Kernell en angelägen historia på en engagerande sätt, lyckades skapa en kommentar om det generella genom ett enskilt öde och fick dessutom riktigt bra prestationer från sina skådespelare. I den mån Charter är angelägen handlar det i så fall om att berätta att ingen kan gå vinnande ur en sådan här soppa och det känns ärligt talat inte som någon större överraskning. Både Alice och Mattias framstår bägge två som hyfsat risiga föräldrar, vilka utan att tveka spelar ut varandra inför kidsen. De man lider med blir därmed Elina och Vincent. Men då skulle filmen ha behövt berättas mer ur barnens perspektiv. Nu känns det som om det är meningen att vi ska sympatisera med Alice.

Jag upplever att publiken ska tycka att det är grymt orättvist och oprofessionellt när socialsekreteraren förmanar vår huvudperson att ”man får sätta sina egna känslor åt sidan när man har barn”. Samtidigt har Elina alldeles rätt när hon påpekar att Alice inte alls finns där för sina barn trots att modern febrilt försöker hävda motsatsen. Det måste förstås vara ok att upptäcka att man inte älskar sina barns far. Och det är absolut inte lätt att leva kvar på en liten, tajt ort som Vuollerim om alla tycker att det är fel att man inte älskar sina barns far. Men av allt att döma har Alice flyttat ganska många mil söderut (och då snackar vi inte Luleå), vilket knappast torde ha behövts av yrkesmässiga skäl (som hon hävdar) med tanke på att hon jobbar inom vården.

Hennes beteende gentemot sina barn i detta ger också en hint om att det verkar ligga mer i botten än bara ett kraschat äktenskap. Redan vid det bistra, trekvartslånga övervakade umgänget i Norrland ber hon Vincent och Elina att uttryckligen välja mellan henne och deras pappa medan hon, pappa och farmor sitter och lyssnar. På Teneriffa kallar hon Mattias för en ”psykopatisk mytoman” inför barnen och säger något i stil med ”nej, nu kan vi inte åka hem för er pappa har polisanmält mig”. Hon pratar dessutom om att stanna kvar på Teneriffa, skaffa jobb och börja i skolan, som om det skulle vara ett realistiskt alternativ.

Jag blir inte riktigt klar över om Amanda Kernell (som också skrivit manus) vill att vi ska få någon slags förståelse för Ane Dahl Torps Alice eller bara följa med henne i den här nedåtgående spiralen. För det är ju inte särskilt svårt att räkna ut att en historia som börjar med att ena parten i en vårdnadstvist olovandes plockar med sig barnen utomlands knappast kommer att få en lycklig upplösning. Och medan jag gillade skådespelarinsatserna i Sameblod, får Charter mig att börja fundera på om svenska filmer är så pass förtjusta i obekväma dramer för att det då alltid finns en förklaring till mer eller mindre stela konversationer och relationer. Det ska dock sägas att Ane Dahl Torp är riktigt bra, så där handlade det sannolikt mer om att jag hade svårt att få några större sympatier för Alice som rollfigur.

Jag vill inte gärna tro att jag till vilket pris som helst bara ville ha en Sameblod 2 från Kernell. Men där debuten handlade om identitet och förändring förblir det allt för oklart vad Charter egentligen ska handla om. Filmen håller tyvärr inte måttet och blir istället den där famösa svåra andra-filmen. Jag kan bara hoppas att Kernell får en chans att visa framfötterna i nästa film.