L’homme aux cercles bleus (1991)

alt.titel: Cirkeltecknaren, The Chalk Circle Man

Frédérique Audoin-Rouzeau, mer känd under pseudonymen Fred Vargas, ska vara en av världens mest lästa franska författare, tillika historiker och arkeolog. Kanske framstår våra svenska framgångsrika deckarförfattare, tagna var för sig, lika egensinniga i icke-svenska ögon som Vargas gör icke-franska? Jag tycker mig nämligen finna en hel del likheter i både språk, miljöer och personligheter mellan Vargas och mitt andra försök på franska deckare: Pierre Lemaitre.

Tar man del av svenska översättningar skulle man kanske kunna tro att Vargas är efterföljaren till Lemaître men som originalutgivningsåret visar, var hon först på plan. Översättningen till svenska av denna första bok om den självsvåldige kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg kom emellertid först 2015.

I Cirkeltecknaren är Adamsberg nyss kommen som kommissarie i Paris femte arrondissemang. I staden ”härjar” någon som om nätterna ritar stora kritcirklar omkring helt vanligt skräp. Oskyldigt och inget att lägga resurser på menar de allra flesta. Utom Adamsberg, som är övertygad om att cirkeltecknaren snart kommer att utföra mer djävulska dåd. Till kollegan Adrien Danglards (fembarnsfar och svårt begiven på vitt vin) stora förtvivlan kräver Adamsberg en noggrann dokumentation av kritcirklarna, vilket uppfattas som något av ett skämt av stadens övriga poliskår.

Gillar man deckargenren men börjar bli lite less på det svenska träsket är Vargas en god rekommendation. Här finns absolut ett klurigt (polis)mysterium men det är berättat på ett, för min del, ovant sätt. Alla personligheter är liksom trilskande och lite eljest, de mellanmänskliga relationerna raspar mot varandra och synes aldrig vara helt friktionsfria. Här finns inget som jag uppfattar som ett normalt vardagsliv eftersom Adamsberg ständigt plågas av minnet från sin försvunna älskare Camille medan Danglard har problem med sin talrika barnaskara på hemmaplan. Och så vinpimplandet, förstås.

Framställningen hoppar förvisso inte fram och tillbaka i tiden men känns trots detta inte särskilt linjär – Vargas levererar knappast en skumpfri resa från A till Ö. Istället förekommer tusen och en avstickare varav flera inte har den minsta betydelse för själva upplösningen.

Cirkeltecknaren är långtifrån någon bladvändare. Snarare känns det som om jag hela tiden måste slåss med både författaren och Adamsberg för att komma framåt. Som att pulsa i lite för djup snö, ungefär. När det hela är avslutat är jag dessutom inte övertygad om att det var mödan värt. Samtidigt finns något i boken som gör mig sugen på mer. Det är som om jag tycker bättre om tanken på Fred Vargas än själva läsupplevelsen.

2 reaktioner till “L’homme aux cercles bleus (1991)”

  1. Vargas har jag läst ett par böcker av. Lite annorlunda och aviga som du skriver men jag får en ganska så mysig känsla när jag läst dem. Det var ett tag sedan sist.
    Den svenska utgivningen är ett aber då man gett ut böckerna huller om buller. Jämför med att man skulle ge ut Sjöwalls/Wahlöös serie om Beck lite hipp som happ. Ett jädra sätt av de svenska förlagen om jag får säga min mening.

  2. Det är ju en rackarns tur att internetzet kan stå till tjänst numera när man vill försöka få lite koll på den typen av saker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: