alt.titel: Cirkeltecknaren, The Chalk Circle Man

Frédérique Audoin-Rouzeau, mer känd under pseudonymen Fred Vargas, ska vara en av världens mest lästa franska författare, tillika historiker och arkeolog. Kanske framstår våra svenska framgångsrika deckarförfattare, tagna var för sig, lika egensinniga i icke-svenska ögon som Vargas gör icke-franska? Jag tycker mig nämligen finna en hel del likheter i både språk, miljöer och personligheter mellan Vargas och mitt andra försök på franska deckare: Pierre Lemaitre.

Tar man del av svenska översättningar skulle man kanske kunna tro att Vargas är efterföljaren till Lemaître men som originalutgivningsåret visar, var hon först på plan. Översättningen till svenska av denna första bok om den självsvåldige kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg kom emellertid först 2015.

I Cirkeltecknaren är Adamsberg nyss kommen som kommissarie i Paris femte arrondissemang. I staden ”härjar” någon som om nätterna ritar stora kritcirklar omkring helt vanligt skräp. Oskyldigt och inget att lägga resurser på menar de allra flesta. Utom Adamsberg, som är övertygad om att cirkeltecknaren snart kommer att utföra mer djävulska dåd. Till kollegan Adrien Danglards (fembarnsfar och svårt begiven på vitt vin) stora förtvivlan kräver Adamsberg en noggrann dokumentation av kritcirklarna, vilket uppfattas som något av ett skämt av stadens övriga poliskår.

Gillar man deckargenren men börjar bli lite less på det svenska träsket är Vargas en god rekommendation. Här finns absolut ett klurigt (polis)mysterium men det är berättat på ett, för min del, ovant sätt. Alla personligheter är liksom trilskande och lite eljest, de mellanmänskliga relationerna raspar mot varandra och synes aldrig vara helt friktionsfria. Här finns inget som jag uppfattar som ett normalt vardagsliv eftersom Adamsberg ständigt plågas av minnet från sin försvunna älskare Camille medan Danglard har problem med sin talrika barnaskara på hemmaplan. Och så vinpimplandet, förstås.

Framställningen hoppar förvisso inte fram och tillbaka i tiden men känns trots detta inte särskilt linjär – Vargas levererar knappast en skumpfri resa från A till Ö. Istället förekommer tusen och en avstickare varav flera inte har den minsta betydelse för själva upplösningen.

Cirkeltecknaren är långtifrån någon bladvändare. Snarare känns det som om jag hela tiden måste slåss med både författaren och Adamsberg för att komma framåt. Som att pulsa i lite för djup snö, ungefär. När det hela är avslutat är jag dessutom inte övertygad om att det var mödan värt. Samtidigt finns något i boken som gör mig sugen på mer. Det är som om jag tycker bättre om tanken på Fred Vargas än själva läsupplevelsen.