Bästa decenniet någonsin?

Jag var precis på väg att göra klart ett inlägg om Pedro Almodóvars Dolor y gloria när jag insåg att bloggen, just idag, fyller 10 jäkla år! År som verkligen inte inneburit särskilt mycket ”dolor”, men i ärlighetens namn kanske inte så mycket ”gloria” heller…

Tidigare år har jag oftast tappat bort att uppmärksamma denna dag men nu kände jag att det kunde vara dags. Hänger ni med på en kort tripp, down memory lane?

Så den 13 maj 2010 gick jag ut hårt med sex inlägg på en och samma dag, bara för att skapa lite bulk (buzz var jag realistisk nog att inte förvänta mig). En ganska medveten blandning om jag minns rätt – Robert Blochs Psycho, The Poison Belt av Arthur Conan Doyle, antologin Things With Claws samt filmerna Secrets and Lies, The Road to Guantanamo och Team America. Just detta med variationen mellan högt och lågt, olika genrer och tidsperioder är något jag försökt hålla fast vid under årens lopp. Samtidigt är jag inte mer än människa som gillar vissa genrer mer än andra. Det är ju ingen slump att jag har samlat på mig nästan 600 inlägg vardera taggade som ”skräck” och ”action” men bara ett 100-tal inom ”deckare”.

Till en början tror jag att jag försökte posta ett inlägg om dagen (och dessutom köra varannan film, varannan bok) men insåg snart att en sådan takt var orimlig. Därför landade jag förhållandevis snabbt i den frekvens som jag fortfarande håller – filmer måndag, onsdag, fredag (inte sällan en så kallad fredagssågning), lördag och så en söndagsbok. Undantag görs emellertid, bland annat när det gäller olika teman. Sedan 2013 har exempelvis jag och bloggkollegan Filmitch rivit av en musikal om dagen veckan efter påsk med start på annandagen.

När det gäller bloggens olika teman tycker jag det finns en ganska bra mix där också. Allt från Förintelsen och en hel månad med Akira Kurosawa till bägge Harry Potter-serierna och Freddy Krueger. De som är mer lagda åt listor behöver inte heller gå lottlösa, här finns årsbästalistor för varje år från 1980 till 2015 och dessutom de mer nostalgiskt anstrukna A Life in Music and Movies från vart och ett av mina levnadsår till och med 2012. Annars är jag nog mest stolt över mina Halloweenteman där större delen av oktober (och ibland också en försvarlig mängd av november) sedan 2011 ägnats åt skräckfilm. Temana är också ganska symptomatiska för hur mitt eget förhållande till film och filmtittande har förändrats sedan jag blev med blogg. Jag har blivit mer systematisk, mer nyfiken på att följa en utveckling eller en regissör eller jämföra en adaption med sin förlaga.

Totalt har det blivit dryga 2 600 inlägg (ca 0,7 inlägg per dag om man nu skulle portionera ut dem), varav det mest välbesökta ger mig anledning att undra över WordPress statistik-verktyg. Det känns nämligen inte som om en text om en Howard Hughes-biografi skulle vara någon större kioskvältare. Inte heller att Den enfaldige mördaren skulle vara bloggens mest populära film. Tyvärr tvingas jag också meddela att medan jag delat ut 61 st. 5/5-or har jag samtidigt sett och läst betydligt fler produkter som…inte varit lika bra. Betygen 0-1,5/5 har samlat på sig mer än 500 inlägg. Bloggens vanligaste innehålls-relaterade taggar är ”Mord”, tätt följt av ”Spända familjeförhållanden”. Kan de två månne hänga ihop…?

En blogg kan tyckas som ett väldigt ensamarbete men hela poängen med den är ju att inte bara själv kunna tycka till, utan också få möjlighet att ta del av synpunkter och input från andra. Därför var det väldigt roligt att, så här i backspegeln, förhållandevis snabbt hitta ett gäng andra filmbloggare att dela inlägg och åsikter med. ”Filmspanarna” hänger fortfarande kvar, om än i andra konstellationer än när vi började ha utbyten med varandra (och till slut också ses fysiskt med start i januari 2012).

Förutom den rent sociala kontakten, antingen det skett digitalt eller fysiskt, tycker jag att en stor vinst för egen del varit att inse att man kan närma sig film och filmtittande på många olika sätt och också se vinsten i det. Det är sällan EN åsikt eller uppfattning som är den rätta (typ, aldrig) men det krävdes lite träning innan i alla fall jag kunde släppa ryggmärgsreaktionen att alltid försöka övertyga folk att ställa sig i ”min” ringhörna.

Jag har förlikat mig med det faktum att 2020 sannolikt inte kommer att gå till historien som året då bloggen Rörliga bilder och tryckta ord fyllde 10 år. Det finns liksom andra världshändelser som konkurrerar om rubrikerna om vi säger så… Det är bara att sikta mot 2030 istället. Eller ja, så länge det fortfarande är roligt är kanske ett bättre sätt att uttrycka det. Och så länge ni, kära läsare och kommenterare, hänger med är det ju roligt. Tack för nästan 9 000 kommentarer och dryga 175 000 visningar genom åren!

Och ni som hade bespetsat er på Dolor y gloria, hav förtröstan. Mina tankar om Almodóvars film landar på fredag istället.

Annons