Still Alice (2007)

alt. titel: Fortfarande Alice

Ett vanligt författarråd är ”gräv där du står” och Lisa Genova har verkligen anammat det i själ och hjärta. Hon är doktor i neurovetenskap vid Harvard och har skrivit flera böcker som tar upp sjukdomar i någon form. Still Alice är hennes första roman och dessutom självpublicerad. Den plockades efter ett par år upp av en professionell förläggare, låg nästan ett helt år på New York Times bästsäljarlista och resten är historia som man brukar säga.

Själv skulle jag nog inte ha kommit på tanken på att läsa Still Alice, och absolut inte i svensk översättning, om det inte vore för att jag fortfarande har starka minnen från filmen där Julianne Moore gestaltar huvudpersonen Alice Howland. En i alla avseenden framgångsrik kvinna. Harvardprofessor, gift med en annan Harvardprofessor och mor till tre barn varav endast det ena vansläktas genom att vilja bli skådespelare.

Men så börjar Alice bli lite glömsk, tappa ord här och var och plötsligt står hon på en i vanliga fall välbekant plats och har ingen aning om var hon är. Diagnosen är tydlig, men långt ifrån enkel: tidig Alzheimer. Läsaren får följa Alice medan hon steg för steg förlorar allt hon vet, kan och är.

Lisa Genova har skrivit sin bok med ett enkelt, deskriptivt språk och valt att göra nedslag här och var snarare än att författa en successivt löpande historia. Hela berättelsen är berättad ur Alices perspektiv men i tredje person. Generellt skulle jag säga att alla dessa grepp fungerar betydligt bättre när bokens huvudperson definitivt börjat lida av sin sjukdom.

Då understryker det enkla språket med bättre emfas vetskapen att ha dömt sina barn till samma genetiska öde eller frustrationen när Alice förstår att det där hålet precis innanför dörren ju bara var den svarta, runda hallmattan. Det fragmentariska känns rimligt eftersom Alices eget mentala tillstånd går upp och ned. Visst, hennes studenter känner inte riktigt igen sin tidigare så engagerade och duktiga professor men hon lyckas ändå upprätthålla någon slags fasad på jobbet. Och det skapas en känsla av klaustrofobi, liknande den som Alice själv upplever, när läsaren är instängd tillsammans med henne och enbart kan tolka världen utifrån hennes intryck och tolkningar.

Innan dess kan jag däremot uppleva läsningen som en smula klinisk och språket ibland som direkt klumpigt. Den gravt sjuka personen som plötsligt upptäcker nya värden i livet och börjar se sin familj i ett annat ljus är heller knappast några nyskapande element i den här typen av skildringar. Föga förvånande lyckades filmen och Julianne Moore i sin rolltolkning förmedla betydligt mer känsla än Lisa Genovas bok men den är, i sitt avskalade perspektiv, å andra sidan mer skrämmande. De noggranna beskrivningarna av Alices egna upplevelser skapar också en annan bild och en annan känsla än de man får av Moores agerande.

Om man orkar och vågar tror jag att Still Alice skulle kunna vara värd att plocka upp om man har någon i sin närhet som drabbats av Alzheimer, oavsett om den är tidigt eller inte.

Annons