Asylum (1972)

alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies

Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.

Men dr. Martin är inte redo att lyssna på sådana vidskepligheter. Emellertid ska hans vetenskapliga fundament prövas när han möter fem psykiskt sjuka patienter vilka alla hävdar att de inte är det minsta galna men däremot kommit i kontakt med olika typer av övernaturliga upplevelser. Som ett litet anställningsprov ber dr. Rutherford Martin att försöka lista ut vem av patienterna som är den före detta överläkaren dr. Starr.

Först ut är Bonnie som, istället för att lämna landet med sin älskare Walter, tvingas möta något ohyggligt i Walters källare. Näst på tur är skräddaren Bruno som efter ett olycksaligt jobbuppdrag inte längre kan skilja på levande och död materia. Barbara är ”a very strange case” eftersom hon hela tiden hävdar att ”Lucy did it” när alla kan se att det inte finns någon Lucy, bara Barbara. Och så förstås dr. Byron, vilken är övertygad om att han, med ren viljekraft, kan överföra sitt medvetande till en liten robot som ser precis ut som Jimmy Carter.

Den femte i raden av Amicus totalt sju episodfilmer och banne mig om den inte är minst lika charmig som de vi stiftat bekantskap med tidigare: Dr. Terrors House of Horror och The House That Dripped Blood (jag har hoppat över Torture Garden). Tack vare att ramhistorien, i likhet med 40-talsföregångaren Dead of Night, också får vara en episod med lite mer oompfh är det nog till och med så att Asylum toppar The House…

Skådismässigt har vi tappat Christopher Lee, nu finns bara Peter Cushing kvar från det gamla gardet. Han får kanske inte så mycket att jobba med som skräddaren Brunos intensiva kund men verkar heller inte anstränga sig särskilt mycket. Vilket i sin tur sannolikt beror på att skådespelarens fru Helen dött ett år tidigare, något som uppenbarligen tog den då knappt 60-årige mannen mycket hårt.

Nej, den här gången gäller det att hitta andra prestationer att gotta sig åt. Till dem hör dock inte Britt Ekland i Barbaras segment, där hon främst bidrar med en äppelkäck attityd, snitsiga utstyrslar, stor blond kalufs samt bländvitt garnityr. Då är det ju tur att hon flankeras av Charlotte Rampling i rollen som den psykiskt labila Barbara, en kvinna som lyckas vara trovärdigt skör.

Som den rullstolsburne Rutherford ser vi irländaren Patrick Magee. Vem, säger ni? Det gjorde jag också, trots att mannen förefaller mig oerhört välbekant. En snabb titt på IMDb ger dock vid handen att han i och för sig gjorde ett kort gästspel i Halloween-temat anno 2013 (i Hammer-produktionen Demons of the Mind) men framförallt är hemmansägaren som fick se sig nedsparkad till tonerna av Singin’ in the Rain i A Clockwork Orange. Magee är hur som helst ett mycket bra tillskott i den utökade ramhistorien, tar det hela på stort allvar och bidrar med en viss pondus. Den stränga blick som han ger spolingen Martin skulle göra vem som helst nervös. Martin spelas av en Robert Powell som jag tycker mig känna igen men som nog bara är väldigt lik Jack Davenport från Pirates of the Carribean-serien.

Den andre pondus-skådisen är förstås Herbert Lom som dr. Byron. Hans roll består mest av att titta väldigt koncentrerat på sin Jimmy Carter-docka men det lilla han får säga hittar omedelbart hem medelst en röst som är både djup och len på en och samma gång. Helt enkelt en liten prestation som gör stor skillnad för helheten.

Det man dock inte ska förvänta sig av Asylum är en balanserad skildring av psykiskt sjuka människor eller mentalvård. Dr. Martin får för all del propagera för en behandling som bygger på ”kindness, understanding, insight” men det är inte särskilt svårt att lista ut hur bra det går med den saken. Sjukhusets väggar pryds av några slags Hogarth-inspirerade kopparstick som beskriver såväl lallande tungor som fastkedjade människor och tvångströjor. Patienterna bevisar medelst hysteriska skratt, alternativt ihärdigt nynnande, att de är patenterat Galna, ”incurably insane”.

Lite saknar jag mysfaktorn från Dr. Terror’s… tågkupé, men Asylum vinner på att vara mer fokuserad än föregångaren och samtidigt jämnare än The House… Å tredje sidan går det inte att komma ifrån att det bästa segmentet för min del var det som kallas ”The Weird Tailor” bland annat eftersom det andades gammalmodighet, gaslyktor och uråldriga sägner om varelser som Golems. Med det sagt var det egentligen bara den första historien, ”Frozen Fear”, som mest av allt blev fånig och inte det minsta rysansvärd.