alt titel: Killer Ants, Killer Ants – Sie kommen um dich zu fressen

Inte för att Invicta på något, enda, annat sätt är jämförbar med The Girl With All the Gifts men en sak har de faktiskt gemensamt: en historia som, när man gör lite research, bevisar att vad skräckfilmsmakare än kan hitta på så har naturen redan uppfunnit något som är ännu värre.

Vi såg det i The Bay (parasiter som äter upp sina värdars tungor), vi såg det i The Girl… (parasiter som invaderar sina värdars hjärnor) och nu ser vi det i Invicta (eldmyrearten Solenopsis invicta är ansvarig för mer än 80 dödsfall).

Men regissören, manusförfattaren och producenten Carolyn Banks nöjer sig förstås inte med en ”vanlig” ohyreinvasion när vi får träffa äkta paret Evan och Cory. Evan har fått jobb på det lokala Texas-universitetet men Cory längtar tillbaka till New York och sin performance-föreställning om kvinnoförtryck genom historien. Grannar och kollegor tycker allt att Evans fruga är väl ”uppity” och visst är Cory rätt otrevlig.

Å andra sidan skulle man möjligen kunna ursäkta hennes beteende med att hon tycks förföljd av bitska eldmyror som ger henne stora utslag och bölder. Handlar det bara om att Cory är ovanligt allergisk mot de små krypen eller är det något mer ondskefullt som pågår? Myrmekologen Olivia börjar undra över sin chef Hamilton Lock, inte minst eftersom mannen i beundrande ordalag talar om eldmyror som den ”perfekta mordmaskinen”.

Alltså, jag vet inte om jag börjat bli avtrubbad. Invicta skapar ihop imponerande låga 1,6 IMDb-poäng, att jämföra med exempelvis Diary of a Serial Killer som får nästan det dubbla. Ändå blev jag faktiskt mer underhållen av Carolyn Banks myrflitighet än Andy Hursts seriemördartristess.

Missförstå mig rätt, vi snackar absolut grader i helvetet här men Invicta lyckas skapa en slags hejsan-svejsan-nivå som i alla fall gör det hela någorlunda uthärdligt. Däremot ska man kanske inte lägga allt för mycket vikt vid DVD-omslaget som låter ana en historia med myror av Them!-storlek. Eller förtexterna som gör flitigt bruk av en ryckig krazy-killer-font.

Utseendemässigt är det förstås fult som stryk och det finns en hel del överflödiga eller påklistrade scener där folk mest strosar omkring i ett rum eller pratar i telefonen. Riktigt vad den tobakstuggande hillbilly-seriemördar-typen, som dyker upp i början och slutet, ska fylla för funktion är oklart. Ljudupptagningen lämnar en del övrigt att önska. De tillfällen när filmen tvingas förlita sig på CGI-myror är besvärande usla.

Skådisprestationerna från de huvudsakligen inblandade (Matt Tramel, Jessica Gardner, Dawn Erin och Dionne Ross) är å andra sidan ok. Ibland snurrar dialogen på på ett förhållandevis (grader i helvetet, remember) naturligt sätt. Och eftersom historien som sagt inte tar sig själv på särskilt stort allvar är det lättare att skratta snarare än irriteras över Sam Damons hiskeliga superskurksöverspel i rollen som Hamilton Lock.

Och eftersom jag såg filmen på en nordisk DVD-utgåva måste jag också skänka en medlidsam tanke till de som tvingades sitta och skriva undertexter till eländet. Jag har full förståelse för att det vid sådana tillfällen kan förekomma olycksfall i arbetet, vilket samtidigt bjöd på Invictas mesta skratt när Locks ”This is about my ant!” översattes till ”Det handlar om min moster!”