Änklingen Georg må lida av krackelerad hornhinna och hjärtbesvär men bekräftar trots sina 73 år vad jag länge misstänkt – att man aldrig slutar vara runt 25 bast inne i skallen. Den där inre 25-åringen är dock inte särskilt glad i världen, inte ens av beskedet att hans barn Johan och Susanne ska hälsa på honom på 73-årsdagen. Redan innan han får span på husförsäljningsannonsen i tidningen misstänker han att det är något lurt med ”uppvaktningen”. Och han har minsann aldrig satt in någon annons i någon tidning!
Det visar sig att hans avkommor är ungefär lika kallsinniga gentemot sina dagars upphov som han är mot dem. Om än företagsamma – Johan har redan kommit överens med boendet Solhem att de ska kunna avpollettera kära pappa där imorgon dag. Först måste de bara få ut gubben ur huset så att mäklaren ska kunna visa upp stället för alla gravida par som söker större boende.
Men Georg har en hel flock med rävar bakom örat och lurar Johan och Susanne med hjälp av grannen Olof. Mer motvillig uppbackning får han av städhjälpen Maria eftersom han har fotobevis för att hon stjäl som en korp från sin arbetsgivare. Snart är Georg och Maria ett klassiskt udda par som sitter på tåget söderut medan hans barn är dem hack i hälarna.
Jag ska villigt erkänna att En enkel till Antibes överraskade positivt i ett par avseenden. Sven-Bertil Taube var riktigt bra i huvudrollen och Rebecca Ferguson var inte dum hon heller som Maria. De funkade fint ihop. Filmen var inte den tokroliga fars jag fruktade utan relativt prosaisk. Och det där Så som i himmelen-slutet som hela tiden lurade vid horisonten landade faktiskt aldrig. Vilket möjligen bevisar att Richard Hobert är en bättre regissör och manusskrivare än Kay Pollack.
Däremot vet jag inte om jag efter titten skulle vilja gå i god för att Hobert är en helt igenom bra manusförfattare. Dels finns det en hel del repliker som låter teatraliska i munnen på filmens bra skådisar (som Taube) och blir fullkomligt katastrofala för de lite mindre bra (som Malin Morgan i rollen som Susanne). Dels har jag oerhört svårt för sådana här livsbejakande filmer som går ut på att rollfigurerna ska inse att det alltid finns hopp, livet ändå är värt att leva, man ska försonas med sina misstag och/eller sluta fly från sina problem. Gärna i mötet med diverse prilliga bifigurer på vägen, den här gången främst personifierad av Torkel Peterssons chaufför.
Just de här bitarna är tyvärr alltså inte alls lika överraskande som exemplen ovan. Maria får tidigt säga till Georg ”Inbilla dig inte att vi har något gemensamt!” Gissa vem som får äta upp det tvärsäkra påståendet? När det ”avslöjas” vem den vithåriga kvinnan är har det varit uppenbart ett ganska bra tag skulle jag vilja påstå. Och varför en änka skulle vilja att en vilt främmande man ställer sig upp och säger något om hennes döde make för att ”prästen kände honom inte” blir verkligen inte tydliggjort. Men det är förstås ett bra tillfälle för Taubes Georg att säga några väl valda ord som egentligen handlar om honom själv (”Många förvarar det bästa av sig själva i låsta rum”).
Det faktum att En enkel till Antibes är prosaisk går också stick i stäv med andra element i filmen som gör att jag undrar om det är meningen att jag ska uppfatta det hela som en saga eller en dröm. Alltså, jag tror exempelvis inte att en halv begravningsplats skulle vara på väg att dras ned i älven utan att någon gjorde något åt saken.
Det som gör mig riktigt förvirrad är dock geografin – lite mer ansträngning hade väl kunnat läggas på att få den delen att gå ihop om man nu prompt ska låta en film utspelas i Norrbotten (ett Norrbotten där i och för sig ingen, utom en polis, har en dialekt som ens påminner om norrländska)? Georg bordar tåget i Luleå och första stoppet sägs vara Bredträsk (dock av konduktören enbart utropat som ”Träsk”) som ligger dryga 30 mil söder om Luleå. Något stopp i exempelvis Boden var det tydligen inte tal om. Efter vidare tågfärd söderut samt en del knallande befinner man sig emellertid tydligen återigen i närheten av Luleå (Storsund) och kan ta sig vidare till Älvsbyn.
En enkel till Antibes bjöd inte på en enkelresa till vare sig filmhimmel eller -helvete. Men den var ändå tillräckligt bra för att jag inte ska ska döma den till ett evigt limbotillstånd. Den var kanske en blandning av allt. Som Livet självt…
Podden Snacka om film! har inte bara en FB-sida, utan också en alldeles egen FB-grupp: Snacka om film — Eftersnack. Där finns det möjlighet att ungefär en gång i månaden dela åsikter om en gemensam film och den här gången gällde det förstås En enkel till Antibes.
Rörliga bilder och tryckta ord 