alt. titel: God’s Army

Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.

Polisen Thomas Dagget kallas till en mordplats eftersom antigen mördare eller offer släpade runt på en bok som Dagget skrev i sin gröna ungdom. Och även om polisen inte redan blivit uppsökt av en märklig man som hade samma bok i sin ägo är det ett fall som väcker nyfikenhet. Främst på grund av mordoffret som bland annat helt saknar ögon och är hermafrodit.

Efterforskningar leder Dagget till den lilla Arizonastaden Chimney Rock, mest känd för sin nedlagda koppargruva. Men hans studier av en besynnerlig bibel antyder också att det kan vara något riktigt stort på gång, något som involverar både himmel och helvete. Kanske är det därför ärkeängeln Gabriel snart också är på plats i Chimney Rock?

The Prophecy har hittills varit en film som jag gärna lyfter fram som bortglömd pärla, nästan i klass med exempelvis John Carpenters In The Mouth of Madness. I början undrar jag om även det intrycket ska visa sig vara en besvikelse i klass med demonmisstaget. Inledningen där Thomas Dagget ser syner av plågade änglar vid sin prästvigning är inte så mycket drabbande som rätt lökig och Elias Koteas känns oväntat stel i rollen. Meningsutbytet med Eric Stoltz ängel Simon är på gränsen till skämskuddevarning. Koteas brukar ju vara en skådis som gör solida prestationer?!

Men det mesta rätar upp sig i alla fall hyfsat när (1) historien förflyttas från storstaden till Arizonas solbakade klippor och (2) Christopher Walken gör entré som Gabriel. Ibland ska erkännas (det här inlägget blev ju rena bikten. Läsare beware, ni vet väl att biktfäder lever farligt i religiösa skräckfilmssammanhang?) att jag tycker Walken antingen spelar över eller kör på autopilot. Men rollen som ärkeängel tycks ha funkat himmelsk bra för honom och hans oefterhärmliga mix av skämtsamt hotfull bonhomie bär i allt väsentligt The Prophecy ända fram till det svavelosande slutet.

Förutom The Prophecy torde regissör och manusförfattare Gregory Widens claim to fame vara manus till Highlander och Backdraft, en liten bortglömd manusförfattarpärla i sig skulle man alltså kunna säga (för det är väl klart att man gillar både Highlander och Backdraft?!). Här har han snidat till en rätt underhållande historia där det första kriget mellan himmel och helvete raskt följdes av ett andra dito, tack vare att vissa änglar blev sotis på mänskligheten.

Ett upplägg, inklusive en helvetesbibel, som får mig att undra om Widen har läst en massa Hellblazer-serier (vilka började publiceras redan 1988) eller om det är John Constantine som fått låna en del sin mytologi från Widens film? Ska vi börja jämföra prestationer tycker jag att en Lucifer från Viggo Mortensen och Walken gott och väl matchar Peter Stormare och Tilda Swinton i den senare filmen. Även om det förstås blir väldigt olika slutresultat med de olika skådisarna.

Historien i The Prophecy blandar friskt kristen hittepåmytologi, indiansk shamanism och vanlig, jäkla ondska i form av avskyvärda krigsbrott på ett ganska trivsamt sätt. Fläckvis är filmen också i alla fall halvläskig där det till exempel var ett smart drag att inte utrusta den besatta flickan Mary med en guttural demonröst utan låta henne säga hemska saker med sin vanliga stämma. Det är emellertid svårt att låta bli att fundera på om änglarnas peddovibbar när de tar små flickor i knäet var lika tydliga 1995 som de blir nu. Såsom i himmelen, så ock på jorden skulle man kanske kunna säga i just det fallet…

Ok, så The Prophecy matchar inte In the Mouth of Madness på den bortglömda pärl-listan. Men har man redan stannat till vid Carpenters film skulle jag nog säga att Widen mycket väl skulle kunna utgöra nästa hållplats. All aboard!