The Mists of Avalon (1983)

Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor som de till Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Stephen Kings Det och Virginia Andrews Blomblad för vinden.

För min del tog det dock ett tag innan jag hittade fram till själva berättelsen eftersom jag trodde att boken bara handlade om romantik. Hade någon talat om för mig att den istället var ett annorlunda återberättande av den klassiska Arthur-legenden hade jag sannolikt huggit som en utsvulten kobra.

När jag väl började läsa blev boken ändå något av en uppenbarelse eftersom det var första gången jag stötte på författargreppet att spinna en välbekant historia på en annan spinnrock. The Mists of Avalon berättar legenden främst ur kung Arthurs halvsysters perspektiv. I standard-verken är Morgan le Fay både Arthur och Guineveres största fiende, fast besluten att välta det runda bordet över ända.

Zimmer Bradleys knep att låta Morgaine of the Fairies vara huvudperson påminner läsaren snart att det sällan finns bara en sanning och att det är vinnarna som skriver historien. I fallet Arthur-legenden har vinnaren länge varit man och kristen men det är ett förhållande som författaren uppenbarligen vill ändra på. Både feministiska och religiösa teman är uppenbara och genomgående. Hög som låg, från drottning Guinevere till den enklaste av tjänstekvinnor, får kommentera kvinnas lott såsom den ter sig i 500-talets England. En lott som allt för ofta resulterar i niter, vare sig det handlar om självständighet, ekonomiska transaktioner eller barnsbörd.

Inte blir niterna heller särskilt mycket färre av kristendomens intåg i det sköna Albion. Snarare tvärtom, ety prästerskapet ser med misstänksamhet på inte bara den druidiska traditionen utan också på de keltiska prästinnorna som vill upprätthålla tron på den stora gudinnan. Toleranta röster försöker mana till insikt om att jungfru Maria och gudinnan bara är två olika sidor på samma mynt, men de är bara enstaka rop i öknen.

I likhet med Kings It är The Mists of Avalon en sådan där snuttefiltsbok jag återvänder till lite nu och då för att få något tryggt och ombonat (något som förenklas betydligt av att bägge böckerna finns lätt åtkomliga som ljudböcker på YouTube). Jag är inte säker på att jag kan förklara exakt vad det är jag tycker om med The Mists of Avalon, men jag tror det handlar om att den träffar rakt i en av mina sweet spots för övernaturliga teman och keltisk tradition. Det avslutande konstaterandet att den verkliga världen och det mytiska Avalon obönhörligt kommer att glida allt längre ifrån varandra ger mig samma sorgliga känsla som slutet av Sagan om ringen. Jag skulle inte ha något emot att leva i en värld där det finns lite mer av alver och fefolk.

Den här gången föranleddes återbesöket av tittarna på musikalen Camelot och strax därefter John Boormans Excalibur. Morgaine får inte ens vara med i Camelot och i Excalibur är hon precis den outsägligt illistiga och onda häxa som varit hennes traditionsenliga roll, då i Helen Mirrens skepnad. Fullt medvetet förför hon sin halvbror Arthur, uteslutande i syfte att deras incestuöse son Mordred ska knuffa bort sin far från hans rättmätiga tron.

Det känns som om Marion Zimmer Bradley skulle ha haft ett och annat att säga om den bilden med tanke på att BoorMan både regisserade och skrev Excalibur.