alt. titel: Te med Mussolini

Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.

Det är i alla fall den bestämda uppfattningen hos Lady Hester Random, ambassadörsänka och bosatt i Florens på 1930-talet. Hon är den inofficiella ledaren för gruppen som i folkmun kallas Scorpioni – ett gäng damer som kan leverera lika giftiga stick som de kloförsedda spindeldjuren. Hit hör också bland andra konstnärssjälen Arabella och sekreteraren Mary Wallace. Mary har varit ungmö sedan hennes tillkommande, Danny, dog i första världskriget men ser sig på gamla dagar tvingad att ta om hand den lille pojken Luca.

Luca är på intet sätt föräldralös, hans far är ingen mindre än Marys egen arbetsgivare. Men haken är att Lucas nu bortgångna mamma var en av Paolo Innocentes många älskarinnor och därför ingen som affärsmannen kan kännas vid officiellt. Därför tas Luca om hand av Mary och hennes väninnor som lär honom livets nödtorft vid sidan av skolgången – fotboll, Shakespeare och kärleken till konsten, det evigt sköna.

Men de sorglösa italienska dagarna är på väg att ta slut, allt eftersom Mussolinis fascister tar över. De allra flesta ser på utvecklingen med fasa, alla utom Lady Hester som är övertygad om att Mussolini är en hedersknyffel (”Such a vibrant man!”). Hon har ju för tusan haft äran av att dricka te med Il Duce som personligen försäkrade henne sitt beskydd.

När Tea with Mussolini hade premiär på svenska biografer var jag för all del en ivrig filmtittare men just den här produkten var inget som kittlade min nyfikenhet. Jag minns inte ens om jag bara avfärdade den rakt av eller om jag ändå uppmärksammade att regissören hette Franco Zeffirelli. Till filmens nackdel i så fall, eftersom jag inte hade varit särskilt trakterad av hans Romeo och Julia-version.

Det krävdes en titt på underbara prat-dokumentären Nothing Like a Dame för att väcka mitt intresse eftersom tre av de fyra damerna också dyker upp i Tea with Mussolini. Maggie Smith är Lady Hester, Joan Plowright Mary Wallace och Judi Dench den frisinnade Arabella som är beredd att dö tusen dödar för Konsten. Lägg därtill Cher och Lily Tomlin i rollistan och du har helt enkelt en film med en sjukjäkla eldkraft på skådissidan.

Filmen är delvis självbiografisk, då Franco Zeffirelli som ung spenderade tid med de verkliga Scorpioni, bland andra guvernanten Mary O’Neill. I det avseendet är Tea with Mussolini inte film om ett gäng brittiska tanter som vägrar att göra det rationella och flytta hem till England när det börjar osa katt, utan en coming-of-age-berättelse ur Lucas perspektiv. Jag vet inte om man till och med kan dra det så långt som att Zeffirelli vill antyda att Luca och landet Italien överlappar varandra när det kommer till personlig utveckling.

Men visst finns det något barnsligt över det italienska kynnet, något som mer eller mindre tycks kräva en sträng brittisk nanny som med lagom mycket stål i rösten kan säga till när det är dags att växa upp? Och även om de landsflyktiga ser sig som lite förmer än alla andra får de samtidigt slå vakt om flertalet goda företeelser: lojalitet, kärlek, respekt, ståndaktighet, mod. Och så förstås Konsten, alltid Konsten, oavsett om den kommer i form av Michelangelo eller Shakespeare. I just detta tänker jag att Zeffirelli själv försöker finna någon slags tröst – Davidsstatyn må tvingas åse hur nazisterna intar Florens gator men står samtidigt fortfarande kvar när de tvingas retirera.

Själva handlingen styrs förstås av den politiska utvecklingen i Italien under 30- och 40-talen men filmens kärna är ändå de brittiska damerna. I det här fallet fladdrar Judi Dench Arabella snarast omkring i ytterkanterna av historien medan Joan Plowrights trygga Mary framstår som gruppens både praktiska och moraliska köl, vilken ser till att skeppet aldrig kantrar. Vid rorkulten står emellertid Maggie Smiths Lady Hester, vars hejdlösa arrogans och bitska kommentarer i vissa lägen helt övertrumfar Marys mildare sinnelag (”You are very rude, young man!”). Det faller sig exempelvis helt naturligt att en dam som Lady Hester aldrig lärt sig italienska trots att hon tycks ha bott åtminstone den senare delen av sitt liv i Italien.

Hade jag varit lagd åt fan-edit-hållet vete tusan om jag inte klippt ihop en version av Tea with Mussolini med bara tanter (det skulle i och för sig inte förvåna mig om en sådan redan finns). Även om Zeffirelli lyckats väva ihop en beundransvärt balanserad bonad är det ändå Maggie Smith och Joan Plowright som utgör filmens stora behållning för min del. Men det är klart, lite Florens- och Toscanaporr de luxe skadar inte, det heller.