Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Ingen blir väl förvånad (så heller inte jag) när det visar sig att Camelot och Excalibur egentligen inte har så värst mycket gemensamt. Deliverance/Zardoz/Exorcist II-regissören Boorman har satsat på dimma (”breath of the dragon”), riktig lera i riktiga irländska skogar, ett neonskimrande Excalibur samt hinkvis med blod och avhuggna kroppsdelar galore.

Hans Arthur-saga är också betydligt mer sagolik i den bemärkelsen att både Merlin och Morgana Le Fay spelar viktiga roller och därmed förvandlar det hela till någon slags riddarfantasy. Som alltså lyckas med konststycket att på en och samma gång vara både ”medeltids”-realistisk och 80-talsestetisk (titeln slängs exempelvis upp i ett slags Heavy Metal-typsnitt och massor med lensflares). Utgångspunkten för musikalen var T.H. Whites The Once and Future King medan Excaliburs medmanusförfattare Rospo Pallenberg och Boorman i någon mening gått rakt på källorna, det vill säga Thomas Malorys Le Morte d’Arthur från 1400-talet.

Därför börjar Excalibur också från allra första början med Uther Pendragon som gärna vill bli konung över hela landet. Men han kan inte hålla det lilla huvudet i brallorna mer än fem sekunder efter att han får syn på Igraine, hustru till den man han nyss slutit vapenvila med. Han får Merlin att uttala en trollformel som gör att han kan lägra den nakna kvinnan i form av hennes make (samt fullt rustningsbeklädd, vilket torde vara en större bedrift). Frukten av deras älskog är Arthur. Vilken ett tio- eller tjugotal år senare sliter upp Excalibur från stenen där en döende Pendragon tryckt ned det med utropet ”Nobody shall wield Excalibur, but me!”

Ja jestanes… Excalibur är varken lika crazy bananas som Zardoz (mindre lädersusp och mer rustning om vi säger så) eller lika religionsrörig som Exorcist II. Tyvärr är den heller inte särskilt underhållande om jag inte räknar in den ofrivilliga humorn som kommer av (återigen) Monty Python-vibbar (det är lite för många blodskvättande armstumpar), Excaliburs ljussättning, det faktum att alla riddarna ser ut som om de är på väg till en provspelning för Tin Man i The Wizard of Oz samt en dialog som inledningsvis inte verkar kunna framföras på något annat sätt än via ett överspel värdigt Oliver Reed. Jag svär, alla skådisarna har i framförandet samma ansiktsuttryck som ett spädbarn som är på väg att leverera en extra stor laddning i blöjan. Charmigt teatraliske Franco Nero, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

I Camelot blev jag förtjust i både musiken och det övertydliga budskapet om hur Arthur vill skapa ett civiliserat land. Jag tror att Boorman i Excalibur, genom Arthurmytologin, kanske vill säga något om makt och hur makt korrumperar men han håller sig i så fall lite väl nära den klassiska historien som ibland inte alls har det budskapet. Sedan vet jag inte hur smart det var att inkludera graal-sökandet i filmen. Själv har jag i alla fall aldrig tyckt att den delen hänger ihop på något bra sätt med Arthur och hans runda bord. Det har i alla fall definitivt inget att göra med vårt välbekanta triangeldrama.

En annan sak som i och för sig också är roligt med Excalibur är alla skådisar som vid den här tidpunkten befinner sig i ett hyfsat tidigt karriärskede. Huvudrollerna tycks främst ha besatts av teaterfolk men vad sägs om birollsgodis som Gabriel Byrne, Patrick Stewart, Helen Mirren, Liam Neeson och Ciarán Hinds? Sedan levererar Boorman i och för sig en mindre smaklig ”Dario Argento”. Det vill säga placerat dottern Katrine i rollen som Igraine, som alltså mer eller mindre full frontal-näck får bli påsatt i eldskenet av Gabriel Byrne som Uther Pendragon. Vilken i sin tur som sagt har i princip hela rustningen på sig.

Det som Boorman dock får ta lite cred för (förutom att ha gett mig svårartat omläsningssug efter Marion Zimmer Bradleys The Mists of Avalon) är väl att ha skapat en film som möjligen beredde vägen för mycket annan 80-talsfantasy, exempelvis Conan-filmerna, The Dark Crystal, Lady Hawke, Red Sonja, The Princess Bride, Legend, Labyrinth och Willow. Och det är ju inte det sämsta. Utifrån de Boorman-filmer jag sett hittills är jag dock benägen att dra slutsatsen att detta är en regissör som är allt för gravallvarlig för min smak. Undantaget Deliverance, då.