Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?
Ingen blir väl förvånad (så heller inte jag) när det visar sig att Camelot och Excalibur egentligen inte har så värst mycket gemensamt. Deliverance/Zardoz/Exorcist II-regissören Boorman har satsat på dimma (”breath of the dragon”), riktig lera i riktiga irländska skogar, ett neonskimrande Excalibur samt hinkvis med blod och avhuggna kroppsdelar galore.
Hans Arthur-saga är också betydligt mer sagolik i den bemärkelsen att både Merlin och Morgana Le Fay spelar viktiga roller och därmed förvandlar det hela till någon slags riddarfantasy. Som alltså lyckas med konststycket att på en och samma gång vara både ”medeltids”-realistisk och 80-talsestetisk (titeln slängs exempelvis upp i ett slags Heavy Metal-typsnitt och massor med lensflares). Utgångspunkten för musikalen var T.H. Whites The Once and Future King medan Excaliburs medmanusförfattare Rospo Pallenberg och Boorman i någon mening gått rakt på källorna, det vill säga Thomas Malorys Le Morte d’Arthur från 1400-talet.
Därför börjar Excalibur också från allra första början med Uther Pendragon som gärna vill bli konung över hela landet. Men han kan inte hålla det lilla huvudet i brallorna mer än fem sekunder efter att han får syn på Igraine, hustru till den man han nyss slutit vapenvila med. Han får Merlin att uttala en trollformel som gör att han kan lägra den nakna kvinnan i form av hennes make (samt fullt rustningsbeklädd, vilket torde vara en större bedrift). Frukten av deras älskog är Arthur. Vilken ett tio- eller tjugotal år senare sliter upp Excalibur från stenen där en döende Pendragon tryckt ned det med utropet ”Nobody shall wield Excalibur, but me!”
Ja jestanes… Excalibur är varken lika crazy bananas som Zardoz (mindre lädersusp och mer rustning om vi säger så) eller lika religionsrörig som Exorcist II. Tyvärr är den heller inte särskilt underhållande om jag inte räknar in den ofrivilliga humorn som kommer av (återigen) Monty Python-vibbar (det är lite för många blodskvättande armstumpar), Excaliburs ljussättning, det faktum att alla riddarna ser ut som om de är på väg till en provspelning för Tin Man i The Wizard of Oz samt en dialog som inledningsvis inte verkar kunna framföras på något annat sätt än via ett överspel värdigt Oliver Reed. Jag svär, alla skådisarna har i framförandet samma ansiktsuttryck som ett spädbarn som är på väg att leverera en extra stor laddning i blöjan. Charmigt teatraliske Franco Nero, kom tillbaka! Allt är förlåtet.
I Camelot blev jag förtjust i både musiken och det övertydliga budskapet om hur Arthur vill skapa ett civiliserat land. Jag tror att Boorman i Excalibur, genom Arthurmytologin, kanske vill säga något om makt och hur makt korrumperar men han håller sig i så fall lite väl nära den klassiska historien som ibland inte alls har det budskapet. Sedan vet jag inte hur smart det var att inkludera graal-sökandet i filmen. Själv har jag i alla fall aldrig tyckt att den delen hänger ihop på något bra sätt med Arthur och hans runda bord. Det har i alla fall definitivt inget att göra med vårt välbekanta triangeldrama.
En annan sak som i och för sig också är roligt med Excalibur är alla skådisar som vid den här tidpunkten befinner sig i ett hyfsat tidigt karriärskede. Huvudrollerna tycks främst ha besatts av teaterfolk men vad sägs om birollsgodis som Gabriel Byrne, Patrick Stewart, Helen Mirren, Liam Neeson och Ciarán Hinds? Sedan levererar Boorman i och för sig en mindre smaklig ”Dario Argento”. Det vill säga placerat dottern Katrine i rollen som Igraine, som alltså mer eller mindre full frontal-näck får bli påsatt i eldskenet av Gabriel Byrne som Uther Pendragon. Vilken i sin tur som sagt har i princip hela rustningen på sig.
Det som Boorman dock får ta lite cred för (förutom att ha gett mig svårartat omläsningssug efter Marion Zimmer Bradleys The Mists of Avalon) är väl att ha skapat en film som möjligen beredde vägen för mycket annan 80-talsfantasy, exempelvis Conan-filmerna, The Dark Crystal, Lady Hawke, Red Sonja, The Princess Bride, Legend, Labyrinth och Willow. Och det är ju inte det sämsta. Utifrån de Boorman-filmer jag sett hittills är jag dock benägen att dra slutsatsen att detta är en regissör som är allt för gravallvarlig för min smak. Undantaget Deliverance, då.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Förstår att man kan uppleva den så, många tycker direkt illa om den av olika skäl. Det är en intressant film att diskutera. Personligen har jag alltid gillat den förutom att jag nog tycker att det mot slutet blir alldeles för teatralt och poetiskt krystat. Många av de tidigare scenerna tycker jag mycket om och Nicol Williamsson är klockren som Merlin. själv uppskattade jag den särskilt mycket då jag fick möjligheten att se den på stor duk, på Bio Victor i filmhuset. Jag upplevde den då som en helt annan film. Inte bara att bilderna och musiken dominerar mer. Det mest annorlunda var då att jag inte alls upplevde den som gravallvarlig, faktiskt kom mycket humor och även självdistans fram. Kanske på grund av att man kommer karaktärerna och skådespelarna närmare, man ser deras samspel och dynamiken mellan dom på ett annat sätt. Det är få gånger jag upplevt sån skillnad mellan att se en film hemma och på stor duk. Jag minns för länge sedan att jag såg Buster Keaton på en filmklubb vid en utlandsresa. Jag häpnades då över honom som skådespelare. Han var inte alls så där stel som jag upplevt honom, istället hade en otrolig timing och närvaro med mycket subtil mimik. Värdet på filmerna höjdes ju enormt när man såg dom som det faktiskt var menat att se. Nåja, jag ville bara dela med mig av min egen personliga upplevelse av filmen, trodde du skulle tycka det var intressant.
Man ska aldrig underskatta värdet av vare sig den personliga upplevelsen eller se filmer på storduk. När det gäller min egen relation till Excalibur tror jag filmen kämpar i uppförsbacke iom att jag inte kommer så värst bra överens med Boorman och dessutom är rätt kräsen när det gäller mina Arthur-sagor
Hrm host – satte kaffet i halsen.
Nåväl att smaken är olika har du och jag konstaterat en hel ggr vid det här laget. Jag är böjd att hålla med dig i dina invändningar filmen är lite speciell och teatralisk.
När jag ser filmen kommer jag på något bakvänt vis tänka på filmatiserad opera den är stundtals högtravande, teatralisk och kitschig men på ngt bakvänt vis funkar rullen – varför vet jag inte. Egentligen påminner filmen i mångt om mycket om Coppolas Dracula – och den funkar inte alls för mig. Ett mysterium.
Jag får alltid ståpäls varje gång när Arthur dricker ur gralen och riddaren skriker ”knighs” och de sedan rider i slowmotion till spirande blommor med Orffs musik i bakgrunden. Attans nu blev jag sugen på att se filmen igen 😀
Ha en bra helg
@Filmitch: Haha, och jag gillar Coppolas Dracula. To each his own 😀
Detsamma!