Zootopia (2016)

alt. titel: Zootropolis

Vad gör man med sina drömmar? Och, inte mindre viktigt, vad gör man när ens drömmar hamnar på kant med resten av omgivningen? Judy Hopps drömmar att göra världen till en bättre plats rimmar inte riktigt med hennes föräldrars: en trygg tillvaro hemma på morotsgården i Bunnyburrow. Genom ren jävla envishet och en istadig vägran att ge upp lyckas Judy dock bli polisakademins första kaninrekryt.

Men för att förbättra världen räcker det inte bara med att ha en bricka och uniform, man måste ju också få utöva något slags polisyrke och i det avseendet var väl kanske inte parkeringstjänstgöring vad Judy hade hoppats på. Både bedragaren Nick Wilde och polischefen Bogo är cyniska eller resignerade nog att poängtera för Judy att livet inte handlar om att få sina andefattiga drömmar uppfyllda. Livet handlar istället om att kapa åt sig det man kan så fort som möjligt, om grälande grannar och ensamma mikrade middagar i form av ”Carrots for one”.

Låt mig komma med en världsomstörtande fundering: jag tror att nyckelordet i Zootopia kan vara ”drömmar”…

Nå, nu ska jag väl inte vara lika cynisk/resignerad som Nick Wilde eller Bogo eftersom Zootopia på det hela taget är en riktigt bra Disneyanimering. Kombinationen mellan Judys obändiga optimism och ett saftigt polismysterium, kryddat med lite konspirationsvibbar, är på det hela taget riktigt smakligt. Så också det övergripande budskapet att det faktiskt inte behöver vara vare sig fånigt eller mesigt att vara trevlig mot sin omgivning. Judy är en rollfigur som vill göra gott och tro sin omgivning om detsamma men som för den skull vare sig är en blyg viol, ett mjäkigt våp eller en dumskalle som stålskodda skeptiker kan trampa på utan vidare.

Ska jag vara djärv och snida till ytterligare ett nyckelord till Zootopia behöver jag faktiskt inte leta särskilt länge efter ”stereotyper”. Som vanligt är subtilitet ett av de nyckelord som definitivt lyser med sin frånvaro i den här typen av film. Den allt övergripande tesen är att rov- och bytesdjur i en blodigt röd forntid var fiender men att civilisationens undergörande kraft skapat en harmoni mellan de tu. Lejonet ligger kanske inte med lammet (eftersom detta är en Disney-film har vi ingen aning om hur det skulle kunna vara med just den detaljen) men har å andra sidan gjort henne till sin borgmästarassistent.

Men visst finns det fortfarande fördomar, särskilt mot rävar av någon anledning. Till och med Judy, som verkligen anstränger sig för att dra skiljelinjen mellan trevliga och idiotiska individer, sätter tassen i den biologiska björnsaxen med ryggmärgsreaktionen att det kanske ändå hör till rovdjurens natur att vara våldsamma och farliga. På samma sätt som sengångare är långsamma, kaniner är bra på att hoppa och ingen någonsin tycks ha skaffat ungar över artgränserna.

Men på det stora hela anstränger sig Zootopia något rent oerhört för att punktera så många förutfattade meningar som bara är möjligt i den myriad av däggdjur (smart avgränsning med den preciseringen) som befolkar storstaden Zootopia. Receptionisten Clawhauser är en överviktig gepard, tuffa buffel-polischefen Bogo har en mjukare dans-sida, stoner-jaken Yax har råkoll och skurkbossen Mr. Big visar sig (föga förvånande) vara en näbbmus som styr med järnhand över sina isbjörnshejdukar.

Filmen fick faktiskt ha kvar sin originaltitel, Zootopia, i endast ett fåtal länder när den väl släpptes. Det var nämligen ett namn som redan var alltför väletablerat och registrerat i många delar av världen. Därför talar även den engelskspråkiga versionen här i Sverige om ”Zootropolis” istället. På samma sätt blir nyhetsälgen Peter Moosebridge (”röstad” av fördetta nyhetsankaret Peter Mansbridge) nyhetskoalan David Koalabell i Australien och nyhetsjaguaren Boi Chá i Brasilien, allt för att matcha nationella särdrag och mer välbekanta nyhetsröster. Vad skulle vi ha haft här i Sverige? Claes Elfsvarg? Både en bra och dålig anpassning kan jag tycka. Det vittnar om stor produktionsomsorg men känns samtidigt knepigt att alla inte ser samma film.

Det är helt uppenbart att Zootopia är gjord med dagens politiska klimat och tongångar i sikte. Och även om jag kan tycka att det hela blev nedkört i tittarhalsen med en lite väl stor käpp mot slutet måste jag ändå applådera poängen att tolerans inte är något som uppstår av sig självt. Det är något alla i ett samhälle måste jobba med, hela tiden och tillsammans.

Omtitt 2022:
Det blev dags för en omtitt på Zootopia i samband med titten på 2022 års Encanto (filmerna delar manusförfattare och regissör Jared Bush och Byron Howard). När jag nu var mer beredd på stereotypierna måste jag erkänna att historien var klart mer innovativ och roligare än Encanto och därför känner jag att det är motiverat med en liten betygshöjning.