Turn! Kick! Pivot! Step! Vad är det som händer? Har en stenhård drill sergeant intagit scenen och reducerar unga rekryter till tårar genom att kalla dem för ”maggots”? Nej, nej, det är bara audition för demonkoreografen Zach och kön ringlar sig långt ut på Broadway. Vi i publiken får bara acceptera att Zachs produktioner måste vara framgångsrika och eftertraktade eftersom många tycks vara beredda att göra nästan vad som helst för att få vara en av de utvalda.

Till slut återstår 16 lyckliga men det är nu den riktiga grillningen börjar. Zach menar på att de inte platsar i hans uppsättning om de inte är beredda att blotta sina inre vid sidan av att dansa och sjunga. Och därefter vidtar något som närmast kan liknas vid en gruppterapisession på scenen. Under sång och dans, förstås.

Vi får höra om olyckliga familjer, lyckliga barndomar, sexdebuter (både straighta och gay), skådespelarlektioner och plastikoperationer. Och i botten av allt detta ligger givetvis den obönhörliga lockelsen hos dansen och teatern. En plats där allt är lyckligt, vackert och perfekt, om så bara för ett ögonblick. Samtidigt är det en miljö där du ständigt tvingas ifrågasätta dig själv och tråna efter någon annans godkännande, må det sedan vara från regissören, koreografen eller publiken.

Bakom denna välkända musikalfilm hittar jag åtminstone två bekanta namn. Marvin Hamlisch står för musiken och det är ju en man som också varit produktiv när det gäller filmmusik, särskilt under 70- och 80-talen, med titlar som The Sting, The Spy Who Loved Me och Three Men and a Baby. Men så sent som 2013 arbetade han med Liberace-filmen Behind the Candelabra.

Musikalen A Chrous Line hade premiär 1975 och det musikaliska innehållet känns rätt välbekant, både vad gäller musikaler och tidsperioden. Det är synthigt och orkestralt och rejält med jazzdansvibbar. En stämning som inte behövde förändras särskilt mycket till filmatiseringen tio år senare, utan fortfarande funkade bra med försvarlig förstärkning i form av benvärmare och glansiga pastell-bodies, skurna närmast upp till armhålorna. Tjejerna har fluffigt och vätesuperoxid-sprött hår medan killarna visar upp rejäla mängder bulnande tights.

Att man lägger märke till musiken i en musikal säger väl nästan sig självt (filosofisk gåta: är det annars en musikal?) men i det här fallet har vi också en känd regissör i form av Richard Attenborough. En känd regissör som uppenbarligen behövde sticka emellan med lite avkoppling eftersom A Chorus Line producerades mellan de politiskt patosfyllda Gandhi och Cry Freedom. I musikal-fallet har jag dock svårt att avgöra i hur stor utsträckning Attenboroughs erfarenhet och kompetens påverkade slutresultatet eftersom framställningen i de flesta fall är relativt pang på, utan krusiduller. De hugande dansarna blir ombedda att berätta något på scen och så gör de det medan de andra ser på.

Men även framför kameran hittar vi en välbekant nuna, för Zach spelas av ingen annan än Michael Douglas. Han får inta en närmast kroppslös gudsposition där han sitter i den nedsläckta salongen och mumlar frågor till de där uppe på den upplysta scenen i sin mikrofon. Enda gången han tvingas kliva fram och bli en person är när hans gamla flamma Cassie dyker upp och också vill ha en chans till audition.

Jag tycker mig inte ha några större problem att förstå musikalens övergripande poäng – genom sina olika berättelser förvandlas dansarna från audition-”maggots” till individer som alla är vackra och speciella. Det här är en förvandling som påverkar både oss i publiken och Zach. Riktigt vad man ska ta med sig från hans relation och utbyte med Cassie ställer jag mig däremot mer frågande inför.

Tyvärr blir jag aldrig tillräckligt engagerad i individerna på scen. Jag är heller inte tillräckligt förtjust i den här typen av musik eller jazzdans för att finna något större nöje i A Chrous Line. Som musikalfilm är den helt ok men den lyckas aldrig lyfta, trots avslutningens guldskimrande masscen.

Idag gissar jag att Filmitch bjuder på något mindre psykoanalytiskt.