alt. titel: Willy Wonka och chokladfabriken, Kalle och chokladfabriken

Alla barnen rusar direkt från skolan till Bills godisbutik. Där köper de chokladbitar och allt annat snask som tänkas kan medan Bill berättar för dem om sötsaksmakaren Willy Wonkas senaste påhitt. Willy Wonka är ett veritabelt geni som kan dränka en solstråle i choklad (blandad med kärlek), sälja den och därmed göra hela världen till ett bättre ställe.

Men en som inte får del av allt detta underbara är Charlie Bucket. Han är fattig och kan därför bara trycka näsan platt mot Bills skyltfönster och titta på medan hans klasskamrater blir sockerhöga på Wonkas kärleksgodis. Sedan är det dags för tidningsrundan innan han springer hem för att sleva i sig lite vattnig kål tillsammans med sin mamma, farmor och farfar samt mormor och morfar.

Men så proklamerar Willy Wonka för världen att han ska släppa in fem personer i sin hemlighetsfulla fabrik, vilken som av en ren händelse råkar ligga i Charlies distinkt o-amerikanska stad. Alla blir som (ännu mer) galna efter Wonkas godbitar och när den första oktober randas står fem förväntansfulla barn utanför fabrikens grindar. Och en av dem är Charlie…

Efter senaste titten på Tim Burtons version av Roald Dahls klassiska bok Charlie and the Chocolate Factory kom jag på att det också var ett bra tag sedan jag såg 70-talsversionen. Det är en mer renodlad musikal än den senare filmen och vem står bakom musik och sångtexter om inte vår gamle Scrooge-bekanting Leslie Bricusse?! I likhet med Scrooge lönar det sig med inlyssning. Första gången jag såg Willy Wonka & the Chocolate Factory blev jag inte alls särskilt förtjust i musiken men den växer avsevärt med tiden.

Det finns ett antal intressanta skillnader mellan denna filmatisering och Burtons 00-talsvariant. Till att börja med spelades alla exteriörscener in i och runt München eftersom det på den tiden var billigare att spela in film i Tyskland än i USA. Det skapar en distinkt och märklig stämning redan från början, mycket annorlunda i förhållande till Burtons CGI-sagoland. Särskilt som det aldrig uttalas exakt var fabriken ligger samtidigt som man får intrycket av att familjen Bucket tittar på amerikanska nyhetssändningar. Detta lätt surrealistiska intryck förstärks av de korta scenerna i Mr. Turkentines klassrum, eftersom det är helt uppenbart att läraren saknar allt vad pedagogisk kompetens heter.

Till Roald Dahls förtret har titeln som synes ändrats, från att handla om Charlie till att fokusera mer på godismakaren Wonka. Dahl står som manusförfattare men det skrevs om efter hans bearbetning, vilket ledde till att han tog avstånd från projektet. Så låt oss dröja vid Charlie ännu en stund… I detta manus har man (sannolikt inte Dahl, då) arbetat in flera hänvisningar till ett välbekant och väldigt amerikanskt credo.

Charlie sägs nämligen vara mer förtjänt än andra barn att hitta en av de gyllene biljetterna eftersom hans önskan är hetare. När mamman försöker trösta sin son, genom att förklara att han delar sitt biljettlösa öde med miljarder andra människor, säger han rent ut att han är annorlunda än alla dessa miljarder eftersom han vill ha en biljett mer än dem. Så när Charlie slutligen belönas med en biljett är det alltså i 70-talets berättelse inte för att han har ren bondtur, är särskilt god eller fattig, utan för att hans vilja är starkare.

Hur ligger det då till med the candy man himself, Willy Wonka? Det säger sig förstås självt att Gene Wilders underlige Wonka har en helt annan utstrålning än Johnny Depps vitsminkade emo-uppenbarelse. Ingen av dem framstår som vid särskilt sunda vätskor men där Depps Wonka ger intryck av att kunna gå sönder i vilken sekund som helst av ett förfluget trigger-ord avger Wilder mer oroväckande vibbar. Det känns helt klart som om han skulle kunna slita fram en kniv ur sin purpurfärgade sammetsrock och börja hugga vilt omkring sig medan han med fradgande mun väser ”We are the dreamer of dreams”.

Peter Ostrum (vilken numera jobbar som veterinär) är långtifrån så irriterande i rollen som Charlie Bucket som man kanske skulle kunna frukta, men jag föredrar ändå Freddie Highmores prestation. Bäst i 70-talets chokladfabrik är utan tvekan Jack Albertson i rollen som farfar Joe och det är bara följdriktigt att han därför också får filmens bästa nummer där han, tack vare Charlies biljettvinst, lyckas ta sig ur sängen för första gången på 20 år (”(I’ve got a) golden ticket”).

Willy Wonka & the Chocolate Factory bär på en speciell atmosfär men det är en ganska obekväm och oroande sådan. Det är sannolikt orsaken till att musikalen är så pass hållbar som den ändå är men samtidigt leder den till att jag sällan blir särskilt sugen på en omtitt. Alltså det rakt motsatta förhållandet till Tim Burtons mer renodlade sago-film.

P.S. Jag vill få till protokollet att jag lyckades hålla mig från kommentarer om oompa-loompier och deras likhet med en viss amerikansk president. D.S.

Och idag tror jag att Filmitch hittat något ännu mer surrealistiskt.