”There’s no business like show business/Like no business I know”
Ja, det är med vackra ord om den oemotståndliga show businessen som Buffalo Bill försöker locka Annie Oakley att ansluta sig till hans Wild West show, jämsides med cowboys, indianer, diligenser, björnar och hästar. Den unga flickan har imponerat storligen med sin gevärsskicklighet och nu vill både Buffalo Bill och managern Charlie Davenport få med henne i showen.
En som inte är så trakterad av det förslaget är skarpskytten Frank Butler – det är ju han som är showens stjärna! Turligt nog för Frank har Annie blivit dödligt förälskad i den skjutglade casanovan (”I like your attention/But this I have to mention/You’re playing with fire and you’re apt to get burned”) och har inga problem med att vara hans assistent. Trots att hon är en betydligt bättre skytt än han.
Annie och hennes småsyskon gör alltså sällskap med Buffalo Bill kors och tvärs över kontinenten. Hela tiden försöker Annie förvandla sig till den sortens kvinna som Frank vill ha (”The girl that I marry will have to be/As soft and as pink as a nursery”) och till slut verkar det som om han inser att hon är värdig hans kärlek (”To hold a girl in your arms is wonderful, wonderful/In every way/So they say”). Men den lyckan varar bara tills dess att Buffalo Bill på allvar försöker locka publik med en kvinnlig skarpskytt. När Frank ser Annie utföra ett nummer som han aldrig skulle klara av är det för mycket för hans stolthet och han lämnar såväl showen som den olyckligt förälskade Annie.
Något överraskande blev Annie Get Your Gun en extremt tudelad filmupplevelse. Som film och musikal betraktat var det här mer eller mindre guld – jag tappar räkningen på alla välkända sånger som sprungit från Irving Berlins huvud, produktionen är påkostad, det finns flera både snygga och livliga masscener och dialogen bjuder från gång till annan på en hel del humor.
Betty Hutton är klart charmig i huvudrollen även om jag inte kan låta bli att vara lite nyfiken på hur det hela hade blivit i Judy Garlands gestaltning som det från början var tänkt. Men Garland hade vid det här laget redan börjar ha missbruksproblem och fungerade inte på den krävande inspelningen. Inte för att Annie alltid är en blyg viol men Huttons prestation är i vissa lägen så överdrivet hurtfrisk att det känns lite som att frontalkrocka med en sjungande ångvält. När hon ska vara en käck flicka riskerar det breda leendet att spräcka hela ansiktet och hennes förälskelse till Frank yttrar sig inte sällan genom att hon bokstavligen tappar hakan ned till knäna. Talmässigt levererar hon till en början någon slags extrem-bred backwoods-dialekt och påminner därmed mest om en amerikansk Eliza Dolittle (”He sure is purty!”).
Min problematik med Annie Get Your Gun ligger emellertid i det innehållsmässiga. Genom hela musikalen löper som ett mantra att det är värt för Annie att lägga en massa tid och energi på att bli till den kvinna som Frank vill ha eftersom han ju i slutänden faktiskt belönar henne med sin uppmärksamhet. När hon blivit tillräckligt ljushyllt, friserad och uppklädd är hon äntligen värdig hans kärlek. Men inte nog med det. I enlighet med sången ”You Can’t Get a Man With a Gun” inser Annie att hon måste låta honom ha även det skyttemässiga övertaget om förhållandet ska fungera. Därför blir det ”lyckliga” slutet att hon medvetet förlorar en skyttetävling, nöjer sig med att vara (låtsas vara) näst bäst och därmed försakar sin egen skicklighet för att kunna upprätthålla en relation med Frank.
Som om detta inte vore nog visar Annie Get Your Gun dessutom upp en frapperande okänslig bild av amerikanska urinvånare. Nog för att jag trodde att jag blivit van vid rasistiska stereotyper i musikaler från den här perioden men de lyckas tydligen ständigt överraska mig i detta avseende. Helt okommenterat finns det många scener där showens indianska deltagare behandlas som mindre värda eller rent av kreatur (exempelvis fållan med skylten ”Indians stand here” vid kajen för båten som ska ta dem till Europa). Filmens inledningssång vet att berätta att de är ”very notable, cut your throat-able Indians” och självklart kan de inte bete sig som civiliserade människor, varken i en järnvägsvagn eller inför åsynen av chokladdoppade petit-chouxer.
Annies skjutskicklighet imponerar också så pass mycket på hövdingen Sitting Bull (givetvis spelad av den Irlandsfödde J. Carrol Naish) att han beslutar sig för att adoptera henne. Det leder till ett tokroligt nummer där Annie måste bära ett stort halsband av björntänder och indiandansa för att bli accepterad av Sitting Bull som en ”honest injun” (”Just like Rising Moon, Falling Pants, Running Nose/Like those Indians/I’m an Indian too/A Sioux ooh ooh!”). Eventuellt förekom det demonstrationer redan på 40-talet när musikalen för första gången sattes upp på Broadway, vilket känns fullt förståeligt. Ska man sätta upp den idag, torde det innebära en avsevärd insats att försöka tvätta bort just den fläcken.
Innehållsmässigt blir det alltså totalbom för Annie Get Your Gun och vem kan vi skylla manus på om inte självaste Sidney Sheldon?! Men jag kan inte riktigt släppa att filmen trots det förmedlar en härlig matinékänsla som gör att jag nog kommer att se om den. Om inte annat för att påminna mig om att verkligheten ibland faktiskt kan vara bättre än fiktionen – av allt att döma hade den riktige Frank Butler inga större bekymmer med sin älskades skjutförmåga och verkade dessutom ha älskat Annie uppriktigt fram till hennes död 1926. Han gick bort mindre än 20 dagar efter henne.
Idag gissar jag att Filmitch hittat något betydligt mer PK.
Imorgon har jag en liknande film med liknade problem och uppenbarligen liknande klämkäcka huvudrollsinnehavare fast min heter Doris Day. Blir nog en titt på denna rulle någon dag.
Doris spelade väl ganska ofta ganska klämkäcka roller? Annie Get Your Gun är absolut sevärd ”i sig självt”, så att säga. Inte bara för att ”alla” säger att det är en klassiker.
Spelade inte Pernilla Wahlgren huvudrollen i den svenska uppsättningen? Det var en anledning till att jag inte såg den föreställningen.
Ingen aning, men det låter rimligt. Klämkäck var ordet 🙂