Sång- och dansmannen Gary Blake gör pangsuccé på Broadway med revyn “On the Avenue”. Särskilt uppskattat är numret ”A quiet evening at home with the richest girl in the world” som driver med rikingarna Caraways. Några som inte skrattar är dock kommendör och Mimi (far och dotter) Caraway samt Mimis fästman, upptäcktsresanden Frederick Sims. De stormar ut mitt under föreställningen och medan pappa Caraway gormar om att han minsann ska stämma skiten ur både teater och producent smiter Mimi in vid sceningången för att ge mr. Blake en välplacerad örfil eller två.

Men hon stannar inte där utan bjuder ut honom på middag kvällen därefter. Exakt vad hon hade tänkt sig att uppnå med detta tilltag är något oklart men efter middag, dans, en promenad i månskenet och en tur med häst och vagn är Mimi och Gary föga förvånande hals över huvud förälskade i varandra.

Medan Mimi skuttar runt i blomsterhavet som Gary skickat henne passar han på att skriva om sketchen. Något som inte uppskattas av partnern Mona Merrick som, förutom att vara sotis på Mimi, har ett och annat att tycka till om när det gäller att helt ändra inriktning på revyns absolut mest populära nummer.

Irving Berlin har inte bara skrivit det mesta av musiken i On the Avenue utan tar också äran för musikalens ”story”. Den är å andra sidan ärligt talat inte särskilt mycket att yvas över. Det är kärlek och lite förhinder för att avslutas i skönt samförstånd tack vare några rejäla deus ex machina-ingrepp. Tack vare att man tagit till det beprövade greppet att låta filmen utspelas i showbizsammanhang finns det gott om tillfällen till utfyllnad med nummer som egentligen inte har det minsta med grundhistorien att göra.

Finns det någon styrka hos On the Avenue ligger den utan tvekan i Irving Berlins härliga små låtar (”I’ve got my love to keep me warm” uppfördes första gången här) och det lättsamma framförandet från särskilt Dick Powell som Gary Blake och Madeleine Carroll som Mimi Caraway. På det stora hela är filmen en gladlynt bagatell, glömd lika snabbt som eftertexterna tonat ut.

För min del, som sentida åskådare, var det kanske mest intressant att notera detaljer som den samtida publiken antagligen tog för givet. På Gary Blakes teater finns exempelvis komikertrion The Ritz Brothers, en rätt skamlös bröderna-Marx-kopia. Det första uppträdandet varnar både män och kvinnor från att studera med näsan allt för djupt i böckerna, ety saknar man rytm blir man ensammast i staden (”He ain’t got rythm”).

Det blev snabbt också tydligt att alla utländska rollfigurer enbart tjänar komiska syften, må de sedan vara svarta, ryssar, greker, italienare eller tyskar. Huvudsaken är att de bryter och har spetsiga mustascher eller oljigt hår (förutom teaterns svarta passupp som givetvis är skallig). Men i rättvisans namn ska också nämnas att kommendör Caraway i sin tur får agera den klassiskt koleriske tjockisen.

Men annat är kanske inte att förvänta med tanke på att regissören Roy Del Ruth, som i och för sig var en av de bäst betalda i Hollywood vid den här tiden, regisserade 36 filmer mellan 1930 och 1939. Allt kan inte bli toppklass under sådana omständigheter, det säger sig självt. Kanske satsade 20th Century Fox framförallt på att publiken skulle strömma till biograferna tack vare den sammanlagda dragningskraften hos Berlin, Powell (han debuterade på vita duken i början av 30-talet men blev så pass poppis att han hann göra dryga 30 filmer innan 1939 var till ända) och Carroll (som i likhet med regissören var en av de bäst betalda i sitt gebit)?

Trots lättviktigheten är det emellertid svårt att inte tjusas av den här typen av klassiska musikaler. Powell och Carroll skapar en mycket trevlig och ledigt gladlynt stämning sinsemellan. Detta, plus ett charmigt avslutningsnummer med alla medverkande vid disken på Joe Papaloupas diner, renderar i ett mer än godkänt betyg.

Idag gissar jag att Filmitch tagit sig an något mer allvarsamt.