Det finns ingen behagligare plats för att leva lyckliga i alla sina dagar än Camelot. Då är det ju tur att Arthur och Guinevere träffas inom synhåll från det sägenomspunna slottet. Arthur, som är livrädd för att gifta sig med en kvinna som han aldrig träffat förut, och Guinevere, som sörjer att livet som eftertraktad ungmö är över. Men under Camelots välgörande inflytande förstår de snart att de är som gjorda för varandra, vilket förstås gör det lite extra turligt att de var ett tilltänkt brudpar redan från början.

Och till en början ser det ut som om de ska få alla de där lyckliga dagarna som man och hustru, kung och drottning. Arthur drömmer om att leda ett civiliserat hov där det inte är den starkes rätt som råder, men där man använder sin styrka för att skipa rättvisa. Han sänder ut en kallelse till hela landet som samlar de bästa riddarna vid hans runda bord. Om den där kallelsen bara inte hade hittat hela vägen över kanalen…

Ety där hittar vi den outhärdligt självgode Lancelot du Lac som menar att en sådan formidabel riddare som han själv har en given plats vid Arthurs sida. När han anländer till Camelot fattar Guinevere en sådan omedelbar avsky gentemot honom att det förstås bara kan gå på ett sätt. Låt världslitteraturens mest kända triangeldrama ta sin början!

Med inspiration från 2016 års biopic Jackie valde jag och bloggkollegan Filmitch Camelot som start på årets musikalvecka. Enligt Jackie O herself ska detta nämligen ha varit Kennedyparets favorit och det låter inte helt osannolikt. Arthur propagerar ständigt för kultivering, tolerans och rättvisa. Till och med när det ser som mörkast ut kastar Joshua Logans filmatiserade musikal åt publiken en livlina – så länge historierna om Camelot lever, lever också Arthurs budskap. Med tanke på denna övertydliga förkunnelse går det alltså att se Camelot som både ett motgift mot Vietnamkriget och alla konflikter som omgärdade det eller en stunds sagolik eskapism från samma konflikter.

Joshua Logan gick sedan vidare och regisserade en bekanting från en tidigare musikalvecka – Paint Your Wagon. Där fick han både Clintan och Lee Marvin att ta ton, i Camelot faller den lotten på Franco Nero som en extremt flamboyant och teatralisk Lancelot (med sin hyfsat tjocka brytning borde han ha hetat Lorenzo de Lago istället). Jämfört med honom framstår Richard Harris Arthur som i det närmaste pojkaktigt sorglös, även om Harris förföriskt sotade ögon så småningom förvandlas till veritabla blåtiror av tvivel, sorg och utmattning.

Åsnan mellan dessa två smakliga hötappar är Vanessa Redgrave i rollen som Guinevere. Även om jag lät mig imponeras av hennes prestation i Ken Russells The Devils (som kom fyra år senare) är hon minst lika bra här, om än avsevärt vänare och mindre komplicerad (”It’s the most ghastly forest I’ve seen. I adore it!”). Redgrave har ett osedvanligt levande ansikte och tilltalande minspel, oavsett om hon sjunger eller talar. Jag upplever att filmens fokus ligger på den lika odödliga som ohållbara kärleken mellan henne och Lancelot. Redgrave och Nero får två ömma sånger sins emellan, de rider bägge på vita hästar och när hon (smakfullt bakgrundsbelyst) besöker hans rum om natten leker en osynlig vind i hennes utsläppta hår. De blir liksom ett ”äkta” kärlekspar medan Redgraves relation med Harris istället kännetecknas av stabilitet och trygghet.

Filmen har i princip helt plockat bort Merlyn från historien och jag tycker att det känns vettigt. Även om det hela fortfarande har känslan av en saga (både på grund av berättelsen i sig och, inte minst, riddarnas extremt ofunktionella rustningar) saknas uppenbara övernaturligheter. Arthurs beskrivningar av hur Merlyn uppfostrade honom genom att ”förvandla” honom till olika djur skulle lika gärna kunna ses som metaforer. Trollkarlens jedi-lika uppmaning ”Think back!” hörs med största sannolikhet bara i Arthus huvud.

Uppsättningen känns mestadels påkostad, inte minst när det gäller kulisser och kostymer, även om det som sagt ibland blir mer av saga, mer av fantasy-medeltid, än historisk korrekthet. Excalibur ger ifrån sig lensflares som om svärdet uppfann själva konceptet och det är inte utan att det ibland vilar en lätt Monty Python-stämning över hela produktion. Snarare än flera dansmasscener har musikalen valt att låta stora mängder statister sjunga eller helt enkelt vara åskådare vid tonerspel och kungliga bröllop.

Bakom sång och musik står Alan Jay Lerner och Frederick Loewe och Camelot gick upp som musikal på Broadway 1960. Dessa bägge herrar har jäkligt många fjädrar i musikalhatten tillsammans eller vad sägs om: Brigadoon, Paint Your Wagon, My Fair Lady, Camelot och Gigi. Imponerande, minst sagt. På det hela taget skulle jag säga att Camelot är en klassisk och hyfsat lättlyssnad musikal. Sångerna är lätta att ta till sig och extremt trallvänliga.

Även om Camelots 179 minutrar är minst 30 för många och filmen saggar en del under andra halvan blev den ändå på det hela taget en riktigt trivsam musikalupplevelse. Påkostad, storslagen, sagolik, riktigt rolig av och till samt två riktigt fina rollprestationer (Harris och Redgrave).

Såklart att jag hoppas att Filmitch blev lika förtjust i Camelot som jag.