alt. titel: Ljuset vi inte ser

Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.

Men nu råkar året vara 1940 och tyskarna är på frammarsch. Museets allra mest värdefulla föremål måste bevaras, kosta vad det kosta vill. Därför blir Marie-Laures pappa innehavare av en av fyra olika blå stenar, där bara en är den riktiga diamanten. Hans uppdrag är simpelt – ta sig till en man som har museets förtroende och lämna över stenen till honom. Men likt en viss saga om en ring visar det sig förstås att allt inte är så enkelt som det från början såg ut att vara.

Monsieur Giannot har flytt till London och monsieur LeBlanc har nu inget annat val än att söka sig vidare till sin äldre farbror Etienne som bor i kuststaden Saint-Malo. Inte ett helt problemfritt företag med ett land i uppror och en blind dotter i släptåg.

I Marie-Laures fallerande syn finns förstås den mest uppenbara alluderingen till den titel som Anthony Doerr har gett sin bok. Men författaren har valt att berätta en mer intrikat historia än så och jag uppfattar att ”ljuset”, som man ibland tappar ur sikte, kan vara kunskap, förundran, hopp, godhet, vetenskapliga landvinningar eller mod. Allt beroende på situation.

Jämsides med Marie-Laure LeBlanc får vi nämligen också följa den något äldre tyske pojken Werner Pfennig. Han och hans syster är föräldralösa och bor på barnhemmet som drivs av Frau Elena. Till en början tycks Werners framtid lika utstakad som dyster, när han blir myndig är det dags att göra sitt i stadens gruvor. Men pojken visar sig vara något av ett tekniskt geni, särskilt när det kommer till radioapparater. Därför blir han antagen till en prestigefull elit-skola, vars elever utbildas och uppfostras till att bli kronorna på det nazistiska verket.

All the Light… innehåller så väl blomsterspråk som extremt korta kapitel (i syfte att få läsaren att lättare svälja detta blomsterspråk) och ett uppbrutet berättande som dessutom växlar, både mellan olika tidsperioder och att följa Marie-Laure och Werner. På ett sätt är det tur, för ungefär som i en antologi hittar jag oftast något att gilla med partiet jag läser för tillfället.

När de tidiga åren beskrivs är Marie-Laures tid på Muséum national d’Histoire naturelle härlig, detsamma gäller hennes fascination för författarens Jules Verne och hans Vingt Mille Lieues sous les mers som hon får som Braille-bok till en födelsedag. Marie-Laure måste vara en tuff tjej för att kunna bibehålla sin självständighet och här har hon stor hjälp av sin genomsnälle pappa.

Så visst ställs Marie-Laures mod på prov, men frågan är om inte Werner har större utmaningar att tampas med. Han stör sig på barnhemspojkarna som allt för bredvilligt anammar stormtruppernas vålds-ideal men när han väl kommer till skolan översköljs han av propaganda, sadistiska lärare och pennalism-ideal. Just den här delen tyckte jag på ett ganska bra sätt beskriver hur svårt det är att stå emot exempelvis fascistiska doktriner när alla runt omkring en tar dem för fullkomligt självklara. Det är bara i efterhand som det är lätt att säga att man själv minsann aldrig skulle börja tro på sådana hemskheter. Det enda som störde mig i beskrivningen av Werners skolgång var att den i så hög grad påminde om Jan Guillous Ondskan.

Doerr ska tydligen ha ägnat typ 10 år åt research för att kunna skriva All the Light… men jag tycker att han på det hela taget lyckas förmedla allt han samlat på sig utan att det blir överdrivet föreläsande. Istället gör detaljrikedomen hans miljöer levande och radiotekniken fascinerande. Att radion ska framstå som en slags informationsmotorväg à la internet, men med 40-talsstuk känns inte som någon större hemlighet men är ett grepp som funkar ganska bra. Främst eftersom författaren faktiskt lyckas förmedla förtrollningen i att höra ljud som kan komma från andra sidan världen och föra människor, som aldrig sett varandra, samman.

All the Light… är flyhänt skriven och har tillräckligt med driv för att det ska gå ganska snabbt att ta sig igenom romanen. Man får ett par sympatiska och intressanta huvudpersoner i Marie-Laure och Werner samt lite smakligt förpackad livsvisdom som glider ned utan större ansträngning.