Varför inte försöka sig på ett par franska deckare? Fransk film är ju ändå något som flimrar förbi lite nu och då på repertoaren men fransk litteratur är det extremt tunnsått med. Fast jag försökte mig ju faktiskt på den franske deckarförfattaren i Sverige par preferance, Georges Simenon, och hans kommissarie Maigret för ett tag sedan och det var ju rätt trivsamt.

Pierre Lemaitre är dock av helt annat skrot och korn. Eller i alla fall hans deckare. Jag fick tag på del två och tre i en trilogi om polisen Camille Verhoeven, Pariskriminalens kortaste medarbetare. Just det faktum att Verhoeven endast mäter 145 cm i strumplästen görs det en ganska stor sak av, både i det avseendet att folk minns honom mycket väl samt att hans ringa längd ibland renderar honom mer eller mindre funktionshindrad.

Men det är inte främst längdmässigt som Lameitres deckare skiljer sig från landsmannen Simenon. Den enda Maigret-deckare som jag testat var som sagt ganska puttrig och mycket fransk. Camille Verhoeven rör sig i ett helt annat Frankrike med stora mängder invandrare, nedgångna och farliga förorter samt rejält med riktigt brutalt våld.

I trilogins första del Travail soigné (som jag alltså inte läst och som kort och gott heter Irène på svenska) kidnappas och mördas Verhoevens fru Irène. Det är ett trauma som sedan hemsöker honom både bildligen och bokstavligen i de två resterande delarna. Alex inleds med att en ung kvinna kidnappas, ett fall som av naturliga skäl utgör ett stålbad för Verhoeven som precis börjat komma tillbaka på jobbet efter en djup depression, orsakad av hustruns död. Sacrifices (den svenska titeln är Camille) upptakt är å andra sidan en brutal misshandel i samband med ett rån, men det är ett fall som tvingar Verhoeven att söka upp hustruns mördare som nu sitter i fängelse.

Camille Verhoeven och hur han påverkats av Irènes död går alltså som en röd tråd genom trilogin. Det jag kan sakna med det greppet är möjligheten att skaffa sig någon slags uppfattning om hur han skulle bete sig om han inte befann sig under enorm psykisk press. I nuläget ser han sig nämligen ständigt mer eller mindre tvingad av omständigheterna att ta allt för snabba, dåligt förankrade och ogenomtänkta beslut.

Detta är dessutom situationer som rimligtvis påverkar hans humör (som inte ens under de bästa av omständigheter tycks ha varit särskilt soligt). Han är korthuggen, på gränsen till ohövlig, och det krävs ganska ofta att medarbetaren Louis kliver in och gjuter olja på vågorna. Även under vittnesförhör. För givetvis arbetar Camille Verhoeven inte i ett vacuum, ingen deckare är komplett utan ett samkört polisteam, n’est pas?

Louis är rikemanssonen som alltid går omkring i kläder vilka kostar mer än en polisårslön medan Armand å andra sidan är så sjukligt snål att han alltid tigger cigaretter från kollegor och aldrig köpt en penna för egna pengar i hela sitt liv. Och så den storvuxne chefen Jean Le Guen som är så förtjust i kvinnor att han varit gift sex gånger. Och Verhoeven har varit best man varenda gång.

Särskilt vad gäller Verhoeven själv får jag väl placera Pierre Lemaitres deckare i något slags psykologifack för det är trots allt ett relativt stort fokus på hur hans huvudperson är funtad. Både så att säga i sig själv, men också i relation till kollegor och sin(a) chef(er).

Men jämsides med detta finns också brutala historier som Verhoeven tvingas åse och försöka reda ut. I det perspektivet tyckte jag att Alex fungerade bättre än trilogins avslutning Sacrifices. Den senare innehåller ett berättande jag-perspektiv som gjorde det hela ganska förvirrande för min del, jag kände mig länge osäker på vad poängen med det skulle vara och jag vet inte om det blev riktigt klart ens vid avslutad läsning.

Bägge böckerna innehåller också en hel del vändningar som till stor del bygger på att vi som läsare faktiskt inte vet vem som talar sanning och vem som ljuger. Vem som är offer och vem som är förövare. Även det ett grepp som funkade bättre i Alex, särskilt som det blir klart att det jag uppfattade som en rätt rätlinjig kidnappningshistoria snabbt utvecklades till något betydligt mer intrikat.

Till det kommer att brotten som beskrivs i Alex är kläggigare och mer uppfinningsrika än i den sista delen. Och då blir det ju helt enkelt lite roligare att läsa eftersom jag kan bli kittlad av funderingarna på vad författaren ska komma på härnäst.

Har man någon som helst faiblesse för deckargenren kan jag varmt rekommendera att man ger Pierre Lemaitre en chans bland alla svenskar, amerikaner och britter.

Alex (2011)

Sacrifices (2012)