alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate

Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.

Nu har jag sannolikt fått det att låta som om Martin Scorseses tredje långfilm är ett svårmodigt religiöst drama och det är naturligtvis inte fallet. Dit skulle han inte ta sig förrän i slutet av 80-talet och The Last Temptation of Christ och så en gång till 2016 med Silence (och ju mindre som sägs om det spektaklet, desto bättre).

Charlies våndor förutan skulle jag nästan våga mig på att kalla Mean Streets för en slice-of-life-film även om det så klart händer saker i filmen. Men väldigt mycket av dess ”händelseförlopp” går ut på att vi får hänga med Charlie när han hänger med sina polare Tony och Johnny Boy. Av allt att döma bor han med sin mamma, men henne får vi aldrig träffa. Om dagarna tycks han jobba som indrivare åt sin maffia-farbror Giovanni men drömmer om att få ta över en restaurang där ägaren är skyldig Giovanni pengar.

En som förvisso inte är skyldig Giovanni pengar, men däremot resten av New York vad det verkar, är Robert De Niros Johnny Boy. En klassisk fuck up-figur som alltid har en anledning till varför han ständigt misslyckas och som tycker att resten av världen är skyldig honom. Pengar, jobb, tjejer, tur, you name it. Killen som ständigt ligger en 5-600 dollar plus strax innan något går åt helvete (aldrig hans eget fel, givetvis) och han plötsligt ligger 400 dollar back istället.

Jag får intrycket att Charlie gör Johnny Boy till sin syndaförlåtelse, för hur mycket det än strular försöker Charlie i slutänden ändå hjälpa till. Det enda han inte gör är att be farbrodern Giovanni om ett jobb åt sin kompis, vilket sannolikt är klokt eftersom Giovanni sagt åt honom att inte beblanda sig med sådana som Johnny Boy. Däremot kan Charlie inte avsluta förhållandet med Johnny Boys kusin Teresa, trots att de måste smyga runt på hotell (hon bor också hemma hos sina föräldrar) och Giovanni varnat sin brorson även för den relationen.

Mean Streets är en extremt New York-ig film, Scorsese ska ha skrivit manuset utifrån sin egen uppväxt i Little Italy och tre av de huvudsakliga skådisarna – Harvey Keitel, Robert De Niro och David Proval (som spelar Tony) – är också uppväxta där. (Fun fact: Filmen spelades dock in i L.A.). Jag kan mycket väl tänka mig att den sågs som banbrytande när den kom, både vad gäller innehåll och form (här finns en hel del innovativt kameraarbete), men i backspegeln är det ingen film som tar mig med storm. Nu är jag inte särskilt välbekant med Scorseses tidiga filmografi men generellt är exempelvis Taxi Driver och Raging Bull filmer som lämnar mig relativt kallsinnig. Och nu då även Mean Streets. Att filmen skulle vara ”dizzyingly sensual”, som en samtida kritiker kallade den, kan jag inte alls se.

Robert De Niro gör exempelvis ingen dålig roll men jag blir ändå ganska omedelbart påmind om hur less jag är på rollfigurer som Johnny Boy (vilka tyvärr tycks vara obegripligt populära). Det ska mycket till för att jag ska ha tålamod med den sortens barnsliga beteende och oviljan att ta något som helst ansvar för någonting i sitt liv. Inte heller Harvey Keitels Charlie är en person som berör, trots att han med förebilden Franciscus av Assissi borde vara fängslande motsägelsefull. Jag sitter mest och blir fascinerad över att skådisen alltid lyckas se lite arg ut. Grabbgängsstämningen är föga förvånande inte heller den särskilt tilltalande, ständigt på gränsen att återfalla i infantil vandalism och mer eller mindre allvarligt menade råkurr. De är som tre nioåringar med egna pengar och tillåtelse att dricka hur mycket sprit de vill. Vem som helst kan räkna ut hur bra den ekvationen går ihop.

Däremot finns det intressanta tidsdokument-delar här och var. Jag blir först lite förundrad över att soundtracket inte består av samtida musik, utan övervägande äldre jukebox-hittar som The Ronettes Be My Baby eller The Chips Rubber Biscuit. Men efter ett tag förstår jag att det är de som är grannskapets soundtrack, låtarna man spelar när det ska kännas lite extra hemtrevligt. Farbror Giovanni kallar Teresa för ”sick in the head” eftersom hon har epilepsi.

Ett tydligt drag är också den allestädes närvarande rasismen. En av Charlies synder är exempelvis att han dras till den svarta Diane, ett förhållande som skulle vara fullständigt otänkbart även om han inte redan vore tillsammans med Teresa. Kommentaren ”Jag såg henne kyssa en ’nigger’” är nog för att man ska få ett äcklat ansiktsuttryck vid tanken på att man har hånglat med samma tjej. Det självklara svaret på frågan ”Who’s that?” är ”She’s jewish”. Det kommer inte som någon större överraskning att männens attityd till kvinnor knappast kan kallas för Metoo-säkrad heller.

Nej, jag är nog mer benägen att börja hänga stadigt Scorsese från och med 90-talet och Goodfellas. Även om det såklart är roligt att ha sett filmen som jag gissar är orsaken till att att alla Seth MacFarlanes stereotypiska italien-amerikaner ska utropa ”Wassa madder wi u?!”.

Tack till Snacka om film! för incitament att se filmen till att börja med!