alt. titel: Främlingen

En främling kommer till den idylliska småstaden Harper och söker historieläraren Charles Rankin. Hack i häl på honom anländer ytterligare en främmande man, även han intresserad av den nygifte Rankin. Någon av dem har inte rent mjöl i påsen och The Stranger gör ingen större hemlighet av att det är den förste mannen, vilken tidigare på bruten engelska tyst repeterat mantrat ”I’m travelling for my health” när han ska passera passkontroller. Klart suspekt…

The Stranger hymlar inte med att även Rankin är en ytterst ful fisk. I mötet med främling no 1 stryper läraren raskt sin besökare när denne synes utgöra ett hot mot hans nya liv i Harper. Rankins kallblodighet understryks också av det faktum att han reducerar sin blivande hustru Mary Longstreet till strategiskt kamouflage gentmot sina fiender samt att han ser fram emot ”the day we strike again”.

Vilka är då ”vi”? Tja, inte heller det kommer som någon överraskning för tittaren eftersom hela filmen börjar hos de allierades kommission för krigsbrott där främling no.2, Mr. Wilson, slår sönder sin pipa i ren avsky över nazistiska krigsförbrytare varav främling no 1, Konrad Meineke, är en av de värsta. Den ende som är strået vassare är Meinekes överordnade officer, Franz Kindler, upphovsman till förintelsens folkmord. Men det är ett monster som Wilson hoppas kunna snoka rätt på när han låter Meineke ”fly” från sin fångenskap i Tjeckoslovakien.

Och som synes leder Meineke Wilson raka vägen till USA:s östkust samt ”Charles Rankin”. Nu handlar det bara om att hitta otvetydiga bevis för att Rankin är Kindler och dessutom helst se till att den föredetta nazisten inte tar livet av sin hustru i processen.

Jag läser på Wikipedia om allt det filmhistoriskt viktiga som Orson Welles visar upp i sin film. Fokusförflyttningar, speglingar, noir-skuggor och mer än fyra gånger så långa tagningar som var brukligt vid den här tiden. Plus att The Stranger är den första amerikanska ”kommersiella” spelfilmen som visade verkliga bilder från de nazistiska koncentrationslägren. Att Welles, via The Stranger, ville öppna amerikanernas ögon för nazisternas krigsbrott står utom allt tvivel.

Tyvärr gör detta inte särskilt mycket för filmen i ett, förvisso mer lättviktigt, underhållningsperspektiv. Jag antar att tanken är att publiken ska sitta som på nålar av spänning. När ska Charles Rankin slå till och avslöja både sig själv och sin hemlighet? När han amatörpsykolgiserar över hur det tyska folket för alltid kommer att vänta på en ny Hitler som ska vinna världen åt dem för gott den här gången? När han med emfas hävdar att Karl Marx var jude, inte tysk? När han tankspritt telefonklottrar en swastika? Eller när han hävdar att han bara ”följde order” och gjorde ”sin plikt”?

För min del finns emellertid ingen sådan spänning. Vad som däremot infinner sig är en viss förundran över hur filmen väljer att beskriva förhållandet mellan Charles och Mary. Tydligen ska ett stort antal inledande scener ha förpassats till klipprumsgolvet och de hade möjligen behövts för att jag överhuvudtaget ska förstå vad kvinnan ser i sin nye make. För nu får vi ju bara se dem tillsammans efter att han redan visat sig vara en kallsinnig jävel, en attityd som han dessutom verkar ta med sig in i äktenskapet. Jag uppfattar honom aldrig som något annat än både hotfull och våldsam gentemot sin älskade.

Det enda som blir märkligare än Charles attityd är det faktum att Mary bara tar emot och sväljer. Trots att hennes make erkänner att han inte bara dödat hennes älskade hund utan också mördat en man fortsätter hon utan att blinka att kalla honom för ”darling”, ber om en styrkekram och tycks se det som fullkomligt självklart att de inte ska säga något till polisen. När Mr. Wilson berättar att Charles med största sannolikhet är Franz Kindler slår hon med kraft ifrån sig på ett sätt som får henne att framstå som hysterisk och oresonlig. Inte ens det faktum att både hennes far och bror utan att tveka går med på att använda både henne och hennes mentala tillstånd som lockbete för att ta Kindler på bar gärning skapar någon större sympati för henne i mitt hjärta. Det förhållandevis lättsamma slutet, där Wilson önskar henne ”pleasant dreams”, känns fullkomligt obegripligt.

Jag vet inte om Orson Welles och Loretta Young hade kunnat göra ett bättre jobb med sina respektive rollfigurer, med eller utan extra scener. I nuläget framstår bägge två som platta, endimensionella och utan någon som helst nygiftasgnista sins emellan. Då har förstås Edward G. Robinson fått en tacksammare uppgift med sin nazistjägare Mr. Wilson men särskilt mångfacetterad blir aldrig han heller. Det är inte utan att jag kan tycka att det är synd att Welles inte fick igenom sin idé att rollen istället skulle spelas av en kvinna, Agnes Moorehead. Bara det hade gjort The Stranger klart mer intressant i mina ögon.