Paddington 2Det är bara att erkänna (som om jag befann mig under en av Paddingtons stränga blickar): jag har aldrig varit något jättefan av björnen som gömmer marmeladmackor under sin röda hatt, och ikläder sig blå duffel. Har aldrig läst någon av böckerna och såg heller inte den första animerade filmen från 2014.

Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig och jag misstänkte att konceptet faktiskt inte var mer komplicerat än att det skulle gå ganska bra att se uppföljaren istället. Jag misstänkte helt rätt, särskilt som Paddington 2 börjar med att huvudpersonen själv gör en kort recap av originalet i ett brev till sin älskade tant Lucy. Då har vi redan fått se hur denna Lucy för många år sedan riskerade livet för att rädda en björnunge som var på väg att drunkna i en vilt forsande peruansk flod.

Nu sitter samma björnunge bekvämt hemma hos den snälla familjen Brown i Londons Windsor Gardens och han har fått hela gatan att leva upp. Alla blir glada av att träffa på den hjälpsamme björnen och han har inkluderat dem alla – från den cyklande mademoiselle Dubois till den glömske Dr. Jafri och hunden Wolfie – i sin morgonrunda. För närvarande är hans största bekymmer vad han ska hitta för att kunna skicka till sin tants födelsedag men antikhandlaren Mr. Gruber har hittat den perfekta presenten.

Tyvärr är den gamla popup-up-boken över London ganska dyr och Paddington behöver därför hitta ett jobb för att kunna betala för den. Förtjänsten växer dock långsamt och när Paddington en natt säger sig se en skum figur bryta sig in i Grubers affär och stjäla ”hans” bok går det ganska snabbt för polisen att dra slutsatsen att det är björnen själv som tröttnat på att slita ihop sina slantar.

Hux flux sitter alltså Paddington i fängelse och till och med pappa Henry Brown börjar tvivla på hans oskuld. Men även på kåken lever Paddington efter tant Lucys visdomsord och sentensen ”If you look for the good in people, you will find it” betalar sig alltid. Även om förslaget att starta en trädgårdsklubb initialt mottas en smula misstänksamt från de hårdnackade fångarna i sina randiga pyamasdräkter (de slipper i alla fall att dra runt med fotbojor). Men under Paddingtons välgörande inflytande mjuknar till och med kocken Knuckles och snart är den dystra matsalen förvandlad till en färgglad tesalong. Samtidigt som familjen Brown gör sitt bästa för att rentvå sin hårige inneboende.

Paddington 2 är ungefär så rar och harmlös som jag fixar utan att det börjar bli sockerklökningsvarning. Men den lilla björnens äventyr lyckas alltid hålla sig på precis rätt sida om den gränsen även om jag kanske hade önskat lite mer krydda för en riktigt helgjuten filmupplevelse. Som det var nu blev det lite väl snällt och harmlöst för min smak.

Men under sådana premisser är Paddington 2 samtidigt så fullödig som man rimligtvis kan önska. Fattas bara annat, med skådisinsatser från Brendan Gleeson, Jessica Hynes, Jim Broadbent, Julie Walters, Noah Taylor, Eileen Atkins, Joanna Lumley och Sally Hawkins. Både animeringstekniken och Ben Wishaws röst skapar en så pass trovärdig gestalt i sin björnhuvudperson att jag i slutänden inser att jag tänker på honom som lika verklig som någonsin Mr. Gruber eller Knuckles.

Ett särskilt omnämnande måste dock gå till Hugh Grant som den avdankade föredettingskådisen Phoenix Buchanan, nu reducerad till att göra reklam för hundmat samtidigt som han drömmer om fornstora dagar och en storstilad comeback. Återigen känns det som om Grant faktiskt njuter av möjligheten att driva med sin egen skådispersona och hans teatraliska överspel är riktigt underhållande. Dessutom helt perfekt i en film som Paddington 2.

En film som också innehåller en hel del visuella klurigheter förutom Paddington själv. Det är små modeller och pop-up-miljöer vilka påminner mig en del om Wes Anderson. Och eftersom de ofta är det bästa med Wes Andersons filmer är det faktiskt ett bra betyg. Ska man nu försöka sig på att jämföra Englandsnostalgiska animerade filmer tyckte jag i och för sig lite bättre om Peter Rabbit men Paddington 2 ligger inte långt efter.