Min kamp (2009)

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Efter att ha lyssnat mig igenom ungefär halva boken börjar jag undra en smula när den här kampen ska komma in. Dittills beskrivs nämligen en i mina ögon ändå förhållandevis normal uppväxt för en kille född i slutet på 60-talet. Viss finns där en far som glimtvis tycks vara ett praktsvin men jag uppfattar inte riktigt hur det påverkar den unge Karl-Ove. På det hela taget får jag vänta länge på något slags svar på om det helt enkelt är så att det många andra kallar för uppväxt och vuxenliv är det han kallar för kamp.

Löpande kronologi har Knausgård övergivit till förmån för ett uppbrutet berättande som snarare beskriver enstaka scener från olika perioder i hans liv och som för oss ända fram till dess att han är en dryga trettioårig trebarnsfar som sitter och försöker skriva en självbiografi.

De här scenerna kan handla om när han som liten pojke tyckte sig se Jesus i havet i ett nyhetsinslag på TV, när han som ung man intervjuar en känd författare eller när han som tonåring försöker smuggla med sig öl till en nyårsfest. Insprängt mellan dem finns dessutom längre eller kortare utläggningar om framförallt konst- och litteraturvetenskap samt Knausgårds personliga reaktioner inför enskilda konstverk som en Rembrandt på National Gallery eller Constable i en påkostad konstbok.

Tja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Författaren har ett förhållandevis lättsamt språk men påminner mig inte sällan om Bret Easton Ellis American Psycho i sin tvångsmässiga detaljfixering. Gud förbjude att karln kan göra sig en enkel kopp te eller kaffe med orden ”jag gjorde en kopp te”. Nej, här kommer man inte undan med mindre än en redogörelse för varenda beståndsdel i detta tebryggande, från huruvida tekannan är ren eller skitig till hur färgämnena frigör sig från tebladen och virvlar ut i vattnet.

Bevisligen finns det ju många som älskat denna minutiösa partikularitet, Knausgårds perspektiv på sitt eget liv och det som fyllt det. Själv hade jag dock svårt att bli vare sig intresserad, engagerad eller fascinerad.

Två saker fastnade dock. Knausgård beskriver relativt tidigt relationen till sina barn (knappast för första gången gissar jag, det finns ju ändå fem delar till) och den frustrerade maktlöshet han ger uttryck för ligger mycket nära min egen föreställning om hur det skulle vara att ha barn. Kanske är detta en anledning till att jag i övrigt finner så lite att fästa mig vid i boken? Bristen på möjligheter till identifiering med en kille vars ungdomliga huvudfokus låg på fotboll, Echo and the Bunnymen, supa, spela i band och få ligga. Eller, lite senare, på svårmodig men ”riktig” kultur.

Men den teorin håller inte. För när boken riktigt bränner till för min del är det i beskrivningen av när Karl-Ove och brodern Yngve reser till Kristiansand för att ta hand om sin far som oväntat gått bort. Här sätts plötsligt detaljrikedomen i ett begripligt sammanhang eftersom det kan tolkas som ett sätt att hålla hela situationen på armlängds avstånd. Den här delen berör, och det av flera anledningar. Dels visar det sig att fadern både levt och dött i ren alkoholistmisär och man förstår dessutom att sönerna (åtminstone på ett plan) varit omedvetna om exakt hur illa det var. Dels lever brödernas farmor fortfarande kvar i denna misär, själv fast i ett något lättare alkoholmissbruk.

Belägenheten med faderns dödsfall och dess efterarbete upptar slutet av Min kamp och sätter förstås resten av boken i ett tydligare perspektiv. Plötsligt känns faderns närvaro starkare och även små kommentarer och hänvisningar upplevs som mer betydelsefulla. Trots det vet jag fortfarande inte riktigt hur det är meningen att jag ska tänka och tycka om en man som exempelvis inte drog sig för att håna sin son för hans talfel.

Den här avslutningen ger eventuellt också någon slags ledtråd till titeln eftersom farmodern flera gånger upprepar något slags ordspråk: ”Livet är en tamp, sade kärringen som inte kunde säga ’k’”. Men ledtrådens betydelse famlar jag fortfarande lika mycket efter som titelns.

Nej, Knausgård hjälpte mig förvisso att avverka mitt självpåtagna litteraturpensum men jag ska väl inte påstå att jag känner någon överdriven längtan att kasta mig över de kvarvarande delarna. Han får fortsätta att lägga ut texten utan mitt deltagande.