alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh

Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.

Sedan är det dags att gifta och fortplanta sig. Men innan gossarna fått chansen att kanske bli lite barnsliga igen i relationen med sina egna telningar måste de ge sig av till den europeiska kontinenten och bekämpa Tysken. Samtidigt som bomberna regnar över deras fruar och barn i London.

När de väl är tillbaka med fred och fast mark under fötterna är slaget liksom redan förlorat. Då är de förskräckligt vuxna och familjeförsörjare och har yrken som ”effektivitetsdirektör”. Vilket i praktiken innebär att någon kommer att få sparken om de inte kan spara tillräckligt med pengar.

Det gäller i alla fall Christopher Robin och så hade det väl kunnat pågå i all evighet om han inte stött på en gammal bekant. I sjumilaskogen har björnen Puh nämligen vaknat upp efter en ovanligt lång tupplur och det finns inte så mycket som en håningsdroppe kvar i hans krukor. Inte heller hittar han någon av sina vänner i skogen, men genom en liten dörr transporteras han i ett huj till parken som ligger precis utanför familjen Robins hus.

Christopher Robin är ännu en av de live action-filmer som Disney börjat sätta tänderna i och hittills har väl framgången varit ganska blandad för de här produktionerna. Själv ska jag erkänna att jag är tillräckligt fast i Milnes egna böcker, E.H. Shepards underbara teckningar och Allan Edwalls uppläsningar (på kassettband, givetvis) för att inte ens koppla Nalle Puh till Disney.

Men även om Tiger får sjunga sin patenterade och småhispiga Disneysång (”The wonderful thing about tiggers”) har Christopher Robin faktiskt ansträngt sig rejält för att filmen ska kännas som en brittisk, och inte amerikansk, produktion. Mer 40-tals-London-grått än 60-tals-psykedeliskt-tecknat. Regissören Mark Forster har i och för sig också en del vana när det kommer till sådana element eftersom han bland annat stod bakom Peter Pan-filmen Finding Neverland. Dessutom är Christopher Robin utrustad med ett väldigt trevligt litet score av Geoff Zanelli och Jon Brion (även om det såklart är tråkigt att se att det från början skulle ha komponerats av Jóhann Jóhannsson).

Tyvärr kan manuset i sig inte riktigt fylla de här snyggt framställda skodonen. De bästa animerade filmerna (lex Toy Story) lyckas alltid förena en vuxen och ofta smått melankolisk stämning med det rent barnsliga och simplistiska. I fallet Christopher Robin tar de här delarna varsin doja och ger sig av, utan att vänta in varandra.

Å ena sidan har vi Christophers förlorade barndom, hans upplevelser på Europas slagfält, pressen av att vara familjeförsörjaren samt tidens stränga krav på hur man ska vara när man är Vuxen. Å andra sidan serveras vi en Puh som bli kladdig av håning, en historia vars upplösning är alldeles för enkel, tokroliga äventyr i koffertar och vännerna som inte kan låta bli att avslöja sig som något mer än vanliga, om än mycket slitna, mjukisdjur.

I den här typen av historia balanserar man också alltid på den oerhört tunna gränsen mellan barndomsmelankoli och rent skuldbeläggande av föräldrar som aldrig har tid för sina barn. Jag har svårt att inte nu och då tänka på en av mina kanske allra största guilty pleasure-filmer: Hook. Återigen är jag benägen att skylla på manuset eftersom vi i publiken inte riktigt ser hur Christopher skulle kunna ha agerat annorlunda med tanke på att han faktiskt känner ansvar för att inte få medarbetare sparkade. Till saken hör eventuellt också att Ewan McGregors rolltolkning vid ett flertal tillfällen osar överspänd barnfilms-vuxen snarare än verklig person.

Med dagens teknik i bakfickan är det däremot inte så förvånande att Puh och hans vänner är så nära riktiga, levande mjukisdjur som man kan komma. Jag låter mig förtrollas av Iors knubbiga sömmar och Tigers smutsluddiga päls. Puh själv är halvnoppig och hans röda tröja lite skamfilad men framstår samtidigt som så fundersam och vardagsfilosofiskt älskvärd att jag inte skulle ha något emot att ta med honom hem. Att allt för gamla och slitna mjukisdjur aldrig känns så där mjuka, utan snarare tenderar att vara knastriga, stela och stenhårda väljer jag att bortse från.

Nalle Puh må vara en björn med mycket liten hjärna, men hans hjärta är större än Christopher Robin gjort sig förtjänt av.