Heavy Metal (1981)

I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.

Den skurkaktige kaptenen Lincoln Sternn måste försvara sig mot en man besatt av Loc-Nars styrka. Under ett uppdrag blir piloterna i ett bombplan attackerade av sin egen besättning som de trodde var döda. En vacker journalist blir tillfångatagen av ett rymdskepp där hon får avnjuta lite robot-sex. Och så måste ”Taarna the Defender” komma till undsättning när ett gäng våldsamma män förvandlas till monster av en grön sörja som sprutar upp ur en vulkan. Allt till tonerna från klassiska band som Devo, Blue Öyster Cult, Nazareth, Journey och Grand Funk Railroad. Titellåten framförs av rockern Sammy Hagar.

En episodfilm, alltså. Till yttermera visso en animerad sådan med inspiration från SF- och fantasy-tidningen Heavy Metal som började ges ut i USA 1977. Den hade i sin tur sitt ursprung i den franska publikationen Métal hurlant som börjat ges ut tre år tidigare av bland andra Moebius (inom ramen för sammanslutningen som kallade sig Les Humanoïdes Associés).

Av de korta beskrivningarna ovan går det kanske att sluta sig till att tidningen Heavy Metal ofta innehöll ganska våldsamma historier. Förutom det går det inte att komma ifrån att en hel del av dess dragningskraft på läsarna sannolikt också låg i att de här våldsamma historierna innehöll en hel del sex. Företrädesvis mellan män (eller i alla fall manligt kodade varelser) och perfekt timglasformade kvinnor. Själv har jag inte läst tidningen men skulle kunna tänka mig att den ändå lyckades klämma in en del nyskapande fantastik mellan våldet och sexet.

Filmen Heavy Metal är emellertid en annan femma. Förvisso kan vi hitta välbekanta namn på såväl producent- (Ivan Reitman) som röstskådissidan (John Candy, Eugene Levy och Harold Ramis). I mina ögon är det dock helt uppenbart att den främst riktar sig till alla som är eller känner sig som sexuellt tafatta femtonåringar, vilka föredrar att fantisera om perfekt timglasformade kvinnor. Kvinnor vars inställning till tillvaron kan summeras med följande citat: ”I have no reward to give you, but if any part of me pleases your senses, I will give it to you willingly”. Ett faktum som sannolikt också förklarar dess kultstatus. Heavy Metal är en sådan där film vars rykte nästan överglänser the real deal. Själv skulle jag aldrig ha haft en aning om att den existerade om det inte varit för referenser från exempelvis Matt Stone och Trey Parker i South Park-avsnittet ”Major Boobage”.

Huruvida Luc Besson har sagt något om Heavy Metal i samband med The Fifth Element vet jag inte, men för min del känns det helt uppenbart att han plockat inspiration från segmentet ”Harry Canyon”. Harry är nämligen en cynisk taxichaffis som en dag råkar få in en kvinna på flykt i sin bil. Hans röriga bostad är bara en något större version av Korben Dallas och vad säger ni om att en av Heavy Metals mer prominenta influenser (vilken dessutom publicerades i Métal hurlant) heter Richard Corben? Vars uppfattning om kvinnors genomsnittliga bystmått dessutom tycks vara det som i första hand genomsyrar filmen. Bildgoogla om ni inte tror mig.

Men även om det är kul att äntligen se något som är så pass välrefererat som Heavy Metal är det ärligt talat en ohyggligt ojämn film med avsevärt fler dalar än toppar. Och då räknar jag inte ens in de mångahanda och storbystade kvinnor som ”willingly” ger sig till vilken man som än behagar dyka upp. Ramhistorien där Loc-Nar så att säga ska berätta sina egna historier blir i slutänden fullkomligt ologisk och då är den redan lövtunn till att börja med. Det enda segmentet som i mina ögon var riktigt bra var Dan O’Bannons ”B-17” om bombplanszombiesarna.

Det som talar för Heavy Metal är främst två saker: animeringen och soundtracket. Bägge ligger i och för sig på en slags charmig kultnivå än att vara bra ”på riktigt”, men jag köper det. Däremot saknar jag nog i allt för hög utsträckning kontakten med min egen sexuellt tafatta femtonåring för att uppskatta den mer än så. Så i det perspektivet skulle jag snarare rekommendera att (1) surfa in på twitterkontot ”70s Sci-Fi Art” och (2) lyssna på filmens soundtrack på Spotify.

Bonus: Love, Death & Robots (2019)
Känner man sig nu inte så sugen på storbystade, tecknade 80-tals bruttor kanske 10-talsdito skulle kunna funka bättre? Netflix släppte 2019 18 avsnitt av varierande längd av serien Love, Death & Robots, en slags ”re-imagining of David Fincher and Tim Miller’s long in-development reboot of the 1981 animated science fiction film Heavy Metal”.

För att vara en episod-serie utan någon som helst koppling mellan de olika avsnitten håller de allra flesta en överraskande ok manuskvalitet. Ibland är det förstås uppenbart att man inte riktigt vetat hur man skulle avsluta det hela men innehållsmässigt finns här också en riktigt härlig variation. Varulvar samsas med astronauter, sida vid sida med mentala monster, Dracula och hyperintelligent yoghurt. Stilen rör sig hej vilt mellan ytterligheter — från hyperrealistisk motion capture i ”Lucky 13” till collageliknande animering i ”Alternate Histories”. Det gör också tonen, Love… bjuder på allt från slapstick till drömmande melankoli.

Det som är synd är att Netflix verkar ha organiserat avsnitten efter deras IMDb-betyg vilket innebär att de undan för undan blir lite, lite sämre. Så varför inte vara smart och börja längst bak, med ”Zima Blue”, för att arbeta dig fram till en storslagen avslutning tillsammans med ”Three Robots”?

Annons