Jag fortsätter mitt utforskande av den svenska deckarscenen och nu var det dags för en trilogi. Hans-Olov Öberg har förlagt Djävulens tonsteg, Någon att lita på och Kungamördaren till 70-, 80- och 90-talens Västerås.

I centrum står polisen Benny Modigh och Elias Fagervik, blott en ung körgosse när Djävulens tonsteg utspelas 1978. Hans kompis Jimmy Magnusson mördas å det brutalaste i kyrkan under en helt vanlig körrepetition och dådet kommer att skaka både staden och Elias familj.

Någon att lita på hoppar fram till 1987 och läkarstuderande Elias är hemma i Västerås över sommaren för att extraknäcka på lasarettet. Här stöter han på den brutalt våldtagna Malin, vars skador är kusligt lika de som åsamkades hans egen flickvän Ingela för några år sedan. Benny Modigh måste i sin tur inte bara leta reda på Malins förövare utan dessutom någon som kastrerar till synes slumpartat utvalda män.

När vi hunnit till 1999 och Kungamördaren har Elias inte bara hunnit avsluta sina läkarstudier utan också KTH-plugg samt en kort sejour på Wall Street. Full fart alltså, till skillnad från Benny, vars karriär gått i stå en smula tack vare att Benny själv verkar ha tappat livslusten. Men när det åter dyker upp märkliga dödsfall som eventuellt kan kopplas till Elias vädrar polisen återigen morgonluft.

Jag har ett vagt minne av att ha läst Västerås-deckare tidigare men med benäget bistånd från Google kommer jag fram till att de nog var skrivna av Thomas Kanger istället. Anledningen till förvirringen är att jag hade för mig att jag tyckte rätt bra om den tidigare läsupplevelsen och det var inte riktigt fallet med Öbergs trilogi.

Visst är det kul att läsa tre böcker som hänger ihop så pass tajt som dessa tre. Särskilt den avslutande Kungamördaren får nästan hela sitt existensberättigande från de två tidigare byggstenarna eftersom beskrivningen av Elias sviktande mentala hälsa annars hade känts som något bisarr.

För Västeråsbor kan det säkert också finnas en vinst i detaljerade skildringar av olika bostadsområden med sina egna, distinkta klassmarkörer samt välbekanta skolor och utehak. Och i grund och botten gillar jag nog ändå Benny som bokperson, särskilt med tanke på hans polisyrke. Dels eftersom Öberg lånat honom en del av sitt eget livaktiga musikintresse och det alltså finns något utöver själva polisarbetet bär Benny att ägna sig åt. Dels eftersom han i detta arbete ibland jobbar en smula oortodoxt och snarare följer sin intuition (inte närmare förklarad än så av författaren) än till varje pris håller fast vid fyrkantigt utredningsarbete.

Men tyvärr dras trilogin också med ett antal avsevärda problem. Öberg är intresserad av finansvärlden, alltså får Elias spendera en del tid där. Öberg är musiker, alltså får Modigh också vara det. Öberg har sannolikt plöjt tusentals tidningsartiklar för att hitta lämpliga period-hänvisningar och han tänker inte låta en enda av dem gå till spillo.

På det hela taget förekommer det därmed alldeles för många förklaringar av både högt och lågt. Referenserna till de olika tidsmarkörerna är inte så mycket insmugna som inhamrade och bemålade med signalfärg i handlingen. I Någon att lita på tas exempelvis fenomenet bakmaskin (årets julklapp 1988) upp ett par gånger i dialogen, typ ”Vill ni ha nybakat bröd från bakmaskinen?” I Kungamördaren görs minst sagt ansträngda referenser till exempelvis premiären av The Phantom Menace och A*Teens Mamma Mia, typ ”Jag läste i tidningen att den nya Star Wars-filmen Phantom Menace precis haft premiär, men du jagar väl dina egna fantomer…”

Det här myckna förklarandet och refererandet hjälps knappast av det faktum att språket ibland blir så klumpigt att jag hickar till. I ett läge höjer exempelvis Benny ”affirmativt” på ögonbrynen. Men för all del, det är kanske inte det lättaste att försöka arbeta in en uppsjö popkulturreferenser på ett otvunget sätt.

Förutom det rent spåkliga har jag också vissa problem med huvudpersonen Elias Fagervik. Djävulens tonsteg försöker hålla läsaren på halster men det går ganska snabbt innan jag börjat misstänka vartåt det barkar. Och i det perspektivet kan jag tycka att Öberg inte tillför något nytt till greppet att berätta hela eller en stor del av en deckarhistoria ur den samvetslöse gärningsmannens perspektiv.

Djävulens tonsteg innehåller vissa spännings- och osäkerhetsmoment men förövrigt fanns inte mycket att hämta i Öbergs trilogi. Inte så uselt att det fanns anledning att helt avbryta boklyssnandet men heller inget som gav upphov till vare sig tankar eller underhållning.

Djävulens tonsteg (2011)

Någon att lita på (2013)

Kungamördaren (2015)